Havslivet

Tänk er följande scenario: det är sommar, torsdag kväll eller fredag, platsen är Tromtö. Tromtö brygga, närmare bestämt. Folk har kommit igång med öldrickande, grillande och vad de nu gillar att göra när det är midsommar och de har några dagars ledighet framför sig. Det rör sig om invånare till ett 40- eller 50-tal båtar. Vi pratar en del folk, alltså.

Och frågan är, finns det en sämre tidpunkt att klanta sig på? Jag tror inte det.

För 5-6 år sedan kom jag utputtrande med min lilla Pärla. Första gången jag körde ensam till Tromtö! Jag visste om att det var folk där, för sånt smsar man och frågar – samtidigt som man kräver att de ska fånga upp en innan man hamnar i vassen eller nåt annat dumt. I höjd med Hasslöbron började jag fundera på tilläggningen. Det kan gå jättesmidigt, helt utan problem. Det kan också ta… oväntade riktningar. Fråga Micke och Mattias med pråmarna, de har kommit in på bredkas några gånger.

Jag kör in på utsidan av bryggan. När jag börjar närma mig hojtar en gubbe från grillen (han som har Girlie-båten – jag har aldrig lärt mig vad han heter);
”JONNA! SKA DU SOVA HÄR INATT?”           
”Jaa”, hojtade jag tillbaks. Bra att ingen på Tromtö missade den infon.
”LÄGG DIG PÅ INSIDAN DÅ!” Jaha! Då ska jag alltså inte bara parera bryggan, utan på insidan ska jag dessutom ha land på ena sidan och bryggan på andra sidan. Kallsvetten började lacka lite i pannan på mig (hallå, det var ju första sommaren med båten, döm mig inte!), och jag tyckte att var och varannan människa vände på sig för att agera publik.

När jag kom in mot innersta delen på bryggan stod Mattias, Micke, Sara, Louise och Simon och väntade på mig. Låt mig bara påpeka en sak: Tromtö är en brygga där man fäster aktern i en BOJ. Nu var det ju inga bojar lediga därinne.
”Jonna, du får slänga ankare!” Hojtade Micke när jag var två meter från bryggan. Jag plockade fram det närmaste svart blick jag har, och körde in till bryggan. De skulle minsann få släppa ut mig med tamp i så fall. DUNK! Lät det när Mattias hoppade på fram. Micke tog tampen och släppte ut oss.
”Okej Jonna, var har du ankaret?” Undrade Mattias på gotländska. Men jag förstod ändå. Och jag måste driva med nån annan, eftersom resten av detta sorgliga stycke driver med mig.
”Öhm…” När jag började leta började Mattias flina. Jag hittade ankaret. Som inte satt fast i någon tamp. Mattias började fnissa. Jag såg mig förbryllat omkring, sen kom jag på vart jag lagt tampen! Plockade fram den och ryckte till i ena änden. Och det hade vart korrekt gjort om jag ryckt i andra änden. Nu ryckte jag fel och tampen blev ett enda trassel. Jag muttrade ilsket och Mattias hängde på relingen och brölade av skratt. När jag trasslat upp tampen och fäst den i ankaret (och Mattias nästan hade slutat skratta), slängde jag helt sonika ut den så långt jag orkade, sen fick Micke dra in oss igen.

Och då upptäckte jag att jag inte hade några fendrar med mig.

Det är bara så, vissa tilläggningar går inte som man tänkt sig. Men, när jag väl kom i land fick jag stående ovationer av välkomstkommittén. Och det var jag banne mig värd, med lackande svett och darrande knän.

Men! Det är inte bara jag som klantar mig i midsommartid. Midsommaren 2010 var jag (och Pärlan) faktiskt hjälten i dramat. Och då var det en viss skrattande gotlänning som hamnade i rampljuset! Jag kom ut med lilla Pärlan på lördagen. Precis när jag kommer runt udden och skådar Tromtö med alla båtar, ringer min mobil. Monica. Trodde att hon skulle ringa och stressa på mig, hon satt väl vid grillen och flinade. Men nädå!
”Kan du köra och hämta Mattias? Han har vält med jollen på andra sidan!” Haha. HAHAHAHA. Jovisst, jag la på och körde runt till andra sidan Tromtö. Där var ju ingen Mattias! Och ingen jolle! Ringde Monica.
”Här är ju ingen!”
”Näe, varfan tog du vägen!? Han är ju här mittöver!” Men jaha. Säg Ivön då. Vände Pärlan och körde till Ivön. Och jodå, en liten röd jolle och en gotlänning som stod och höll sig krampaktigt i bryggkanten, med vatten upp till knäna. Jag skrattade bara lite grann. Vi surrade fast jollen, och med Mattias i den körde jag sakta tillbaka till Tromtö. Jag bogserade honom nästan ända in till stranden, och folk vinkade, skrattade och fotade. Må tro att det sved i stoltheten.

Framåt kvällen, efter någon (några) öl, fastlog Mattias med ett försök till värdighet att;
”Jag bjuder på den!”

HA, som om han någonsin hade ett val.