Havslivet

Tänk er följande scenario: det är sommar, torsdag kväll eller fredag, platsen är Tromtö. Tromtö brygga, närmare bestämt. Folk har kommit igång med öldrickande, grillande och vad de nu gillar att göra när det är midsommar och de har några dagars ledighet framför sig. Det rör sig om invånare till ett 40- eller 50-tal båtar. Vi pratar en del folk, alltså.

Och frågan är, finns det en sämre tidpunkt att klanta sig på? Jag tror inte det.

För 5-6 år sedan kom jag utputtrande med min lilla Pärla. Första gången jag körde ensam till Tromtö! Jag visste om att det var folk där, för sånt smsar man och frågar – samtidigt som man kräver att de ska fånga upp en innan man hamnar i vassen eller nåt annat dumt. I höjd med Hasslöbron började jag fundera på tilläggningen. Det kan gå jättesmidigt, helt utan problem. Det kan också ta… oväntade riktningar. Fråga Micke och Mattias med pråmarna, de har kommit in på bredkas några gånger.

Jag kör in på utsidan av bryggan. När jag börjar närma mig hojtar en gubbe från grillen (han som har Girlie-båten – jag har aldrig lärt mig vad han heter);
”JONNA! SKA DU SOVA HÄR INATT?”           
”Jaa”, hojtade jag tillbaks. Bra att ingen på Tromtö missade den infon.
”LÄGG DIG PÅ INSIDAN DÅ!” Jaha! Då ska jag alltså inte bara parera bryggan, utan på insidan ska jag dessutom ha land på ena sidan och bryggan på andra sidan. Kallsvetten började lacka lite i pannan på mig (hallå, det var ju första sommaren med båten, döm mig inte!), och jag tyckte att var och varannan människa vände på sig för att agera publik.

När jag kom in mot innersta delen på bryggan stod Mattias, Micke, Sara, Louise och Simon och väntade på mig. Låt mig bara påpeka en sak: Tromtö är en brygga där man fäster aktern i en BOJ. Nu var det ju inga bojar lediga därinne.
”Jonna, du får slänga ankare!” Hojtade Micke när jag var två meter från bryggan. Jag plockade fram det närmaste svart blick jag har, och körde in till bryggan. De skulle minsann få släppa ut mig med tamp i så fall. DUNK! Lät det när Mattias hoppade på fram. Micke tog tampen och släppte ut oss.
”Okej Jonna, var har du ankaret?” Undrade Mattias på gotländska. Men jag förstod ändå. Och jag måste driva med nån annan, eftersom resten av detta sorgliga stycke driver med mig.
”Öhm…” När jag började leta började Mattias flina. Jag hittade ankaret. Som inte satt fast i någon tamp. Mattias började fnissa. Jag såg mig förbryllat omkring, sen kom jag på vart jag lagt tampen! Plockade fram den och ryckte till i ena änden. Och det hade vart korrekt gjort om jag ryckt i andra änden. Nu ryckte jag fel och tampen blev ett enda trassel. Jag muttrade ilsket och Mattias hängde på relingen och brölade av skratt. När jag trasslat upp tampen och fäst den i ankaret (och Mattias nästan hade slutat skratta), slängde jag helt sonika ut den så långt jag orkade, sen fick Micke dra in oss igen.

Och då upptäckte jag att jag inte hade några fendrar med mig.

Det är bara så, vissa tilläggningar går inte som man tänkt sig. Men, när jag väl kom i land fick jag stående ovationer av välkomstkommittén. Och det var jag banne mig värd, med lackande svett och darrande knän.

Men! Det är inte bara jag som klantar mig i midsommartid. Midsommaren 2010 var jag (och Pärlan) faktiskt hjälten i dramat. Och då var det en viss skrattande gotlänning som hamnade i rampljuset! Jag kom ut med lilla Pärlan på lördagen. Precis när jag kommer runt udden och skådar Tromtö med alla båtar, ringer min mobil. Monica. Trodde att hon skulle ringa och stressa på mig, hon satt väl vid grillen och flinade. Men nädå!
”Kan du köra och hämta Mattias? Han har vält med jollen på andra sidan!” Haha. HAHAHAHA. Jovisst, jag la på och körde runt till andra sidan Tromtö. Där var ju ingen Mattias! Och ingen jolle! Ringde Monica.
”Här är ju ingen!”
”Näe, varfan tog du vägen!? Han är ju här mittöver!” Men jaha. Säg Ivön då. Vände Pärlan och körde till Ivön. Och jodå, en liten röd jolle och en gotlänning som stod och höll sig krampaktigt i bryggkanten, med vatten upp till knäna. Jag skrattade bara lite grann. Vi surrade fast jollen, och med Mattias i den körde jag sakta tillbaka till Tromtö. Jag bogserade honom nästan ända in till stranden, och folk vinkade, skrattade och fotade. Må tro att det sved i stoltheten.

Framåt kvällen, efter någon (några) öl, fastlog Mattias med ett försök till värdighet att;
”Jag bjuder på den!”

HA, som om han någonsin hade ett val.

Det finns en aspekt av sjölivet som du inte kan fly undan, oavsett hur mycket du försöker. Du kommer att bli blöt. På det ena sättet, eller det andra. Förr eller senare. Oftast förr. Och ska du nödvändigtvis blöta nån, se till att personen ifråga är svagare än vad du är. Helst mycket svagare.

Folk som väljer att knuffa dig i havet/ hälla vatten över dig tar inte hänsyn till fjuttiga saker som… tjaa, vädret, temperaturen i vattnet eller det faktum att de kläder du bär på kroppen är de enda du har med dig. När vi firade midsommar ute på Tromtö för sådär… 6-7 år sen, då råkade jag hälla en hink vatten över Håkan, Randers bror. Detta var mycket uppskattat av de kringvarande, dock inte av Håkan själv. Jag sprang för livet och, idiot som jag är, springer jag ”hem”, det vill säga till båten. Ut på bryggan. Där Håkan självklart hinner ikapp mig. Det var tretton grader i vatten, mulet och jag var ovanligt påpälsad, med både shorts och t-shirt. Brydde Håkan sig? Svar nej. Han föste ut mig långt ut på bryggan, sen högg han tag i mig och slängde i mig. Jag fick vackert simma hela vägen in till stranden och, halvt förfrusen, stapplade jag upp, till ljudet av många muntra skratt.

Ett standardförfarande såhär under sommartid, det är att väta Mickes keps. Han använder keps konstant, hela sommaren lång. Då måste man ju självklart tvätta kepsen ibland! Sånt hjälper jag tjänstvilligt till med. Micke har till och med gett upp försöken att jaga ikapp mig när jag snor den. Sen ska den, dyblöt, tryckas tillbaka på hans huvud.

Mattias skrattade förra sommaren, jag lyckades fota precis när han slänger i Alice, dottern. Hon hade stänkt vatten på honom. Mattias uppskattade inte detta och valde att slunga ut henne från bryggan. Jag fotade och visade honom. Han flinade och tyckte att det skulle skickas till Slättanäsbladet, med texten; ”såhär uppfostrar vi barn i Listerby”.

Jag och Sara tänkte göra en gemensam grej mot Louise för nåt år sen, och vi utförde den, men sen kom dolken i ryggen. Vi kom på att om vi högg tag i Louise, så kunde vi bära ner henne till bryggan och slänga i henne. Sagt och gjort! Jag och Sara smög oss fram och högg tag i Louise… Och bar henne, sprattlande, sparkande och skrikande, hela vägen ner. Jag tog huvuddelen av tyngden, eftersom jag är lite mer muskler än Sara, och vi slängde i Louise (vilket galltjut!), jag vacklade och Sara var snabbt framme och gav mig en välriktad knuff så jag också stöp i vattnet. Sen hoppade hon i själv.

Mamma gjorde dagens insats samma år som jag fyllt 18, för Monica sa till henne hela tiden; ”Jonna är 18, hon bestämmer själv nu!”. En dag när mamma fått höra det lite för många gånger, valde hon tillfälle. Monica stod och diskuterade med Sara, och höll i henne. Sara i bikini, Monica i trekvartsbyxor och t-shirt. De var djupt involverade i diskussionen, och mamma smög upp bakom. Med världens knuff och illhojt plaskade både Monica och Sara i vattnet så det sjöng om att. Monica ville hämnas, men vågade inte, så hon fick nöja sig med att putta i en fullt påklädd Björn några timmar senare.

Men under händer, det ska ni veta! Tobbe var odräglig förra året, varenda gång jag gjorde en ansats till att jag kanske skulle bada, så knuffade han i mig. Jag drog upp min lilla båt på stranden, och innan jag hunnit klart var han ute och stänkte ner hela mig med vatten. Men så, när vi låg på Haglö, stod jag ute på den lilla flytbryggan (som praktiskt taget sjunker under ytan om man hoppar lite). Jag fick syn på Gud vet vad och lutade mig ut… och så var Tobbe där och knäade mig i knävecken. Jag famlade i tomma luften, men Tobbe greps av barmhärtighet i två sekunder och högg tag i mina axlar, så jag slapp drulla i. Dom säger ju att det finns nåt gott i alla människor, tjaa, kanske det?

När vi är ute och kajkar runt, händer det ofta att man stöter på båtar från alla möjliga gudsförgätna ställen, typ Danmark och Tyskland. Eller Holland. Det är väl de vanligaste. Ibland dyker det upp flaggor som man inte har en susning om, men det är rätt trevligt, för då kan man spendera en halv dag med att diskutera vilket land den där båten kan härstamma från. Mjae, vi arbetar väl inte ihjäl oss där ute, direkt.

I alla fall, båtmänniskor är för det mesta rätt sociala varelser. Och visst kan det bli dumt ibland…

Pappa och jag hade dragit upp till Kristianopel, det var vecka 28 och pappas första semestervecka. Mamma skulle mönstra på på fredagen. Vi klämde in lilla Minimaxen bland alla båtar, Kristianopels hamn är inte stor, men det formligen kryllade av båtar. Innan kvällen var slut låg vi hoptryckta mellan två tyska segelbåtar. Fendrarna, som i vanliga fall är sisådär 15 cm tjocka, var så klämda att de nog hade smalnat ihop till 2-3 cm. Vi trodde aldrig de skulle återhämta sig. På den enda platsen där man kunde ligga längs med, där låg de 7 båtar utanpå varann. Jag och pappa gick och räknade på kvällen, jodå. 76 båtar låg där. Inte illa!

Dagen efter satt jag och fiskade på utsidan av piren, medan pappa satt jämte med kikaren nära till hands. Han fick syn på något och ryckte till sig kikaren. ”En säl, Jonna! Det är en säl som ligger och lögar sig där ute!” Han räckte kikaren till mig, och jag tittade. Vi stod och kikade på och skrattade åt sälen, när två av tyskarna kom fram och frågade på knagglig engelska; ”What is it?” Pappa är inget geni på engelska, det ska gudarna veta; ”It’s a…” han tittade hjälplöst på mig. Jag ryckte på axlarna, säl var inget ord jag hade begagnat mig av vid det laget. Pappa vände sig mot tyskarna igen och kliade sig i huvudet. ”It’s a… It’s a… Titta i kikaren!” Utbrast han till slut, och tryckte kikaren i den ene tyskens nävar, sen pekade han. Tysken sken upp; ”Aah, seal!” Pappa nickade glatt och tyskarna skrattade gott.

En annan incident, som jag inte upplevde själv, utan bara fått återberättad, det var när Stickan och… Ronny, tror jag, hade stött på två tyskar på Lilleholmen. Tyskarna var två gamla gubbar som inte kunde nån svenska och knappt ingen engelska. Men den ene hade vart i 65-årsåldern, och den andre strax över 70. Stickan hade suttit nere i båten, tyskarna satt på klipphällen i varsin brassestol. Så reste sig den ene tysken för att gå ner i deras båt, och väl han hunnit därifrån tog en vindpust tag i hans stol. Stickan är inte SÅ vass på tyska, men han måste ju förvarna gubben. Stolen höll ju på att blåsa kull! Så Stickan hojtar för full hals, samtidigt som han pekar; ”Ah! GESTOLEN GEFALLEN!”

Eftersom min lilla Pärla är en liten båt, kräver den heller inte mycket presentation!

Vi var och hämtade den någonstans i Skånetrakten den 24:e november 2005. Det var två gamla gubbar som ägt den, så den hade inte gått alltför mycket. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var lite oroväckande att båda gubbarna hade dött när de hade den. Den var så inpackad i presenningar att man bara såg nosen på den. Vi stjälpte upp den på en båtvagn, med trailer och hela köret. Sen skulle vi köra de där två timmarna hem. När vi väl var hemma hade jag och pappa nästan enats om att döpa båten till Ryck-o-knyck, för så gick bilen när vi hade den bakom.

Sen kunde vi täcka av alla presenningar och kolla närmre på det lilla underverket! Lite skaven, lite skrapad, några jack här och där, men vilken söt liten båt! Ljusblå, med beige kapell och röd (hur tänker man då?!) bottenfärg. Detta måste fixas bums, insåg vi. Kapellet var inte fräscht, inte dynorna heller. Winkler fixade och donade, det blev nya dynor och nytt kapell, och vi målade om med svart bottenfärg. Attans, vad grann lilla Pärlan blev!

Nu är det inte så att den heter Pärlan, jag bara kallar den det, precis som jag kallar bilen Pärlan. Jag hade en lista med namn (de flesta ur Tolkiens fantasivärld), och jag rådfrågade andra, men till slut bestämde jag mig för
Elenna.

Båten går hyggligt fort för att vara så liten, men ironiskt nog hade den ”EKA 31” som registreringsnummer. Eftersom man inte behöver ha sånt längre, ägnade jag halva våren åt att peta bort det, för jag visste att jag skulle få höra det hela sommaren annars; ”Jonna, har du en eka?”. Jag pillade och pillade och pillade och svor över superlim och Karlssons klister och allt vad det kunde vara. Till slut var de borta i alla fall!

Vi sjösatte Elenna och premiärturen gick till Tromtö. Bara det att nåt skit hade hamnat i tanken, så Pärlan dog vid Hasslöbron och vägrade fungera igen. Att avsluta sin premiärtur med att bli inbogserad till Tromtö var inte kul alls. Men jag har nästan lärt mig att skratta åt det nu, fem år senare. Det värsta är att det hade varit pinsamt under alla omständigheter, men det blev topp tunnor värre när jag insåg att Conny var på Tromtö, och han mötte oss med ett leende som nästan gick runt huvudet. Tror ni jag fick höra det resten av sommaren? Ja, klart jag fick. Men, vi fixade till att, och sen gick den, jäklar i havet! Bara det att nästa gång jag kom ut, då badade vi och hit och dit och rätt vad det är bligar Micke lite extra på min båt och säger, med ett triumferande leende i rösten; ”Jonna, det står eka här på sidan! Kör du runt i en eka, Jonna?” Resten av skrovet var solblekt, så bokstäverna var inpräntade, där på sidan.

Man ska inte tro att man kommer undan med nåt. Inte med nånting!

Vraket ja…

Mamma och pappa är inne på andra sommaren med Vraket, som den kallas i folkmun. Pappa hävdar att han ska döpa den till nåt annat, men det kommer han inte ha nåt för. Vrakets namn är nämligen ganska talande. Vi köpte den för… 4? År sen, tror jag. Pappa gav 27.000 för den. Av den enkla anledningen att den var ett vrak, för den hade sjunkit och legat på botten. Därför var den full av fin, fin sand. Inte bara båten, motorn också. Perfekt projekt, tyckte pappa! Mamma godkände motvilligt, och hjälpte till att plocka ut pengar så han kunde ta med sig. När de hämtade den, slängde mamma en blick på den och sa att hade hon vetat hur den såg ut hade han inte fått ett öre av henne. Pappa skrattade bort det, sen skred han till verket.

Det var ungefär hur mycket som helst att göra i båten, och det enda pappa inte rev ut, det var väl egentligen skrovet. Mig satte han till att göra ”roliga” småjobb, till exempel peta bort alla små glasbitar som satt kvar i ramen till rutan. Jag vet inte riktigt vilken uppfattning pappa har om vad som är kul, men jag delade den inte just då. Jag satte igång, med en skruvmejsel som verktyg. Hade väl hunnit halvvägs runt ramen innan jag slant och körde skruvmejseln rätt i fingret på mig själv. Fingret började ösblöda, jag övervägde att gråta, men kom fram till att det förmodligen inte skulle rendera några medlidandepoäng hos pappa. Så jag muttrade och visade honom fingret, varpå pappa skrattar, säger att jag är en klant och återgår till sitt. Faderskärlek, kallas det visst.

Motorn ville pappa inte ge sig på att fixa själv, då den lämnades in nere i Vägga och fixades i ordning. Och så, förra sommaren, sjösattes Vraket för första gången.

Första nervositetsmomentet var, helt enkelt, ”kommer den att sjunka?”. Pappa och jag hade dragit ner den på trailern och hjälptes åt att veva i den. Sara påpekade att hon nog skulle börja gråta av skratt om den sjönk. Jag misstänker att pappa hade behövt ambulans om den hade gjort så. Men ut kom den, och så skulle vi ha igång motorn. Nyfikna människor trillade ner, så till slut satt, förutom jag och pappa, Micke, Monica, Sara och Simon också nere i båten. Och den startade inte. Såg hur pappa kreverade lite mer för varje försök. De drev ändå med Monica, sa att motorn var en V6:a. Till slut upptäckte Micke att pappa hade ju gas på, och då startar den ju inte! I friläge, vred om nyckeln och motordånet skrämde slag på varenda fågel inom två kilometers avstånd. Pappa torkade svetten ur pannan och flinade glatt. ”Fan Gert”, sa Monica, ”den låter ju som en V8!” Vi andra hade glömt det, det blev en kollektiv suck innan jag förklarade att det ÄR en V8. Pappa hade ju berättat för Gud och alla människor att det var en V8 i hans nya båt (”i vraket?” var den givna motfrågan), och Monica kan ha varit den enda som glömt det.

När vi väl kom ut med Vraket var det snudd på en legendarisk händelse, det där som pappa hade hävdat skulle hända i minst två års tid. Folk man knappt känner ens en gång hejdade en och frågade när Vraket egentligen skulle sjösättas. Så ryktet om båten spreds långt innan båten själv faktiskt kom i vattnet.

Den veckan låg vi på Dragsö och Haglö, bland annat. Första kvällen plockade pappa, till allas förtjusning, fram en flaska champagne. Allihopa fick väl ungefär två klunkar var, men det blev en skål för Vraket, som efter många om och men äntligen var sjösatt.

Man bor in sig i en båt. Så är det bara. Ju mer man är ute, desto mer förvandlas båten till ens andra hem. Vi hade en Mini Max 690 innan Vraket, och den hade vi i 21 år. Tjugoett år. Mamma och pappa köpte den när jag var ett halvår gammal, sålde den nästan exakt 21 år senare (tror det skiljde en månad). Det är lång tid i samma båt, och definitivt tillräckligt för att bo in sig. Jag grät så jag höll på att torka ut när vi sålde den, och hade det inte varit för att den var så gammal att man praktiskt taget såg igenom plasten på sina ställen, så hade vi nog haft kvar den ett tag till.


Mini Maxen var en fantastisk båt, och därför hade vi kvar den så länge trots att vi var minst, långsammast och äldst i båtgänget. Eller, glöm långsammast. Nu är vi inne på andra sommaren med Vraket (vars historia också kommer så småningom), som är en Maxi 680 DC. En hiskeligt dyr liten historia, som pappa köpte för snudd på ingenting… Det finns en anledning till att den kallas Vraket! Det är en himla fart på den i alla fall, den väger inte så mycket och en V8 som mullrar i aktern. Pappa älskar motorn, och han brukar sitta hemma på altanen och härma ljudet. Vid sådana tillfällen brukar mamma överväga att skaffa en etta på Vidablick.

Micke och Monica är inne på sin… Tredje båt, tror jag. Så länge jag har vart med i leken i alla fall! De hade en liten Nimo när Sara och Fian var små. Jag har ett enda minne av den båten, och det var när jag låg i en av kojerna, med Sara och Fian på varsin sida, och läste högt för dom. Efter Nimon skaffade de en Chris Craft med det underbara namnet Jabba di Hutt! Den sov jag över i massa gånger, för de hade de tjockaste, härligaste dynorna som fanns. Sov alltid med Sara på ena sidan och Fian på andra, och höll undantagslöst på att dö av värmeslag när jag vaknade, då de två praktiskt taget sov ovanpå mig. Sen drabbades Micke av medelålderskris eller något, och bestämde sig för större båt. Det var då Four Winnsen kom in i bilden! Gamle Bobbi C. Den hänger med fortfarande, tro’t eller ej. Men nu har familjen skaffat tattartermos med förarhytt (även kallad husbil), och försöker sälja Bobbi! Vi får väl se…

Ronny och Kate brukade ha en liten Albin 23:a, som var himla mysig. Den gjorde väl inte mer än 5-6 knop, så Ronny brukade lägga ut sådär en timme, en och en halv, före alla andra. Sen gav han sig ut i vågorna, lilla Albinen rullade och gungade och Ronny drack en grogg. En så kallad frånläggare. Tobbe försökte hitta positiva sidor hos Albinen, och när han pratade sönder kustbevakarna på Karön sa han att det fanns i alla fall ingen risk att de någonsin skulle åka dit för att ha kört för fort! Men även Ronny och Kate bytte upp sig, till ett stort schabrak! Vet inte om märket heter Mirage, eller om båten är döpt till det. Ifall det är båtens namn har jag faktiskt ingen susning om vad det är för märke! Den har ett fördäck stort som en dansbana, vilket är suveränt att ligga och sola på. Eller ställa brassestolarna på och sitta och bliga på folk som går på bryggan och bligar tillbaks.

Stickan och Ingela är (mig veterligen) på sin första båt, och jag vet att det är en snipa. Den heter Christine, men jag har ingen koll på märket. Herregud, jag som brukar kunna sånt? Jag skyller på studierna, de har gjort gröt av mina hjärnceller, man glömmer de enklaste saker. Båten är i alla fall riktigt fin, Bobbi C och Mirage ser lite överdimensionerade ut (pråmar), men denna är en liten pärla! Kommer ihåg första sommaren Ingela och Stickan hade den, vi hade kurat ner oss, ett helt gäng, bak i aktersoffan under kapellet, för det regnade och hade sig. Rätt vad det är gav mamma till ett tjut och flög upp med handen i håret. Det började läcka lite i kapellet, vilket mamma fick rätt i huvudet. Den fläcken på soffan undvek vi resten av sommaren!

Mattias ledde ligan om finast båt med sin Lazy Day (Bayliner, Ciera 2855), den var kritans vit och pedantskött (tror han putsade med tandborste om nätterna när ingen såg). Men han sålde den förra året, och är båtlös! Jag har erbjudit honom att han kan få hyra min Tumlare hyfsat billigt, men han såg inte så frestad ut. Det har nog med spindelboet att göra. Mattias brukar annars bli väldigt nostalgisk av min båt, för han började sin karriär i en Uttern 510 (min är marginellt mindre). Den historian brukar han hinna med några gånger per sommar!

Jag själv? Jag är inne på min andra båt (om man inte räknar plastbåt med plaståror, och det gör inte jag). Min första båt var en Triss, en öppen båt på sisådär 4.6 m och med en 15-hästars Tohatsu som överröstade det mesta. Jag vet inte vad det är med mig, båtar och spindlar, men det var lika förbannat mycket spindlar i den, vilket ledde till att jag alltid höll på att krocka med Kidö när jag körde ut, för jag var upptagen med att slå ihjäl små kräk med mina flipflops. Sen bytte jag upp mig! I november, 2005, åkte jag och pappa till… Jaa ni, någonstans, och hämtade lilla Pärlan! Pärlan är en ljusblå Ryds Tumlare med en 30-hästars Suzuki bakpå. Och massa spindlar, icke att förglömma!


Vraket & Mirage


Christine


Lazy day & Bobbi C

Slutet gott? SJÄLVKLART INTE! Fortsättning följer... ;)