Havslivet

Det finns en aspekt av sjölivet som du inte kan fly undan, oavsett hur mycket du försöker. Du kommer att bli blöt. På det ena sättet, eller det andra. Förr eller senare. Oftast förr. Och ska du nödvändigtvis blöta nån, se till att personen ifråga är svagare än vad du är. Helst mycket svagare.

Folk som väljer att knuffa dig i havet/ hälla vatten över dig tar inte hänsyn till fjuttiga saker som… tjaa, vädret, temperaturen i vattnet eller det faktum att de kläder du bär på kroppen är de enda du har med dig. När vi firade midsommar ute på Tromtö för sådär… 6-7 år sen, då råkade jag hälla en hink vatten över Håkan, Randers bror. Detta var mycket uppskattat av de kringvarande, dock inte av Håkan själv. Jag sprang för livet och, idiot som jag är, springer jag ”hem”, det vill säga till båten. Ut på bryggan. Där Håkan självklart hinner ikapp mig. Det var tretton grader i vatten, mulet och jag var ovanligt påpälsad, med både shorts och t-shirt. Brydde Håkan sig? Svar nej. Han föste ut mig långt ut på bryggan, sen högg han tag i mig och slängde i mig. Jag fick vackert simma hela vägen in till stranden och, halvt förfrusen, stapplade jag upp, till ljudet av många muntra skratt.

Ett standardförfarande såhär under sommartid, det är att väta Mickes keps. Han använder keps konstant, hela sommaren lång. Då måste man ju självklart tvätta kepsen ibland! Sånt hjälper jag tjänstvilligt till med. Micke har till och med gett upp försöken att jaga ikapp mig när jag snor den. Sen ska den, dyblöt, tryckas tillbaka på hans huvud.

Mattias skrattade förra sommaren, jag lyckades fota precis när han slänger i Alice, dottern. Hon hade stänkt vatten på honom. Mattias uppskattade inte detta och valde att slunga ut henne från bryggan. Jag fotade och visade honom. Han flinade och tyckte att det skulle skickas till Slättanäsbladet, med texten; ”såhär uppfostrar vi barn i Listerby”.

Jag och Sara tänkte göra en gemensam grej mot Louise för nåt år sen, och vi utförde den, men sen kom dolken i ryggen. Vi kom på att om vi högg tag i Louise, så kunde vi bära ner henne till bryggan och slänga i henne. Sagt och gjort! Jag och Sara smög oss fram och högg tag i Louise… Och bar henne, sprattlande, sparkande och skrikande, hela vägen ner. Jag tog huvuddelen av tyngden, eftersom jag är lite mer muskler än Sara, och vi slängde i Louise (vilket galltjut!), jag vacklade och Sara var snabbt framme och gav mig en välriktad knuff så jag också stöp i vattnet. Sen hoppade hon i själv.

Mamma gjorde dagens insats samma år som jag fyllt 18, för Monica sa till henne hela tiden; ”Jonna är 18, hon bestämmer själv nu!”. En dag när mamma fått höra det lite för många gånger, valde hon tillfälle. Monica stod och diskuterade med Sara, och höll i henne. Sara i bikini, Monica i trekvartsbyxor och t-shirt. De var djupt involverade i diskussionen, och mamma smög upp bakom. Med världens knuff och illhojt plaskade både Monica och Sara i vattnet så det sjöng om att. Monica ville hämnas, men vågade inte, så hon fick nöja sig med att putta i en fullt påklädd Björn några timmar senare.

Men under händer, det ska ni veta! Tobbe var odräglig förra året, varenda gång jag gjorde en ansats till att jag kanske skulle bada, så knuffade han i mig. Jag drog upp min lilla båt på stranden, och innan jag hunnit klart var han ute och stänkte ner hela mig med vatten. Men så, när vi låg på Haglö, stod jag ute på den lilla flytbryggan (som praktiskt taget sjunker under ytan om man hoppar lite). Jag fick syn på Gud vet vad och lutade mig ut… och så var Tobbe där och knäade mig i knävecken. Jag famlade i tomma luften, men Tobbe greps av barmhärtighet i två sekunder och högg tag i mina axlar, så jag slapp drulla i. Dom säger ju att det finns nåt gott i alla människor, tjaa, kanske det?