Båtliv del 4 - Ryds tumlare
Eftersom min lilla Pärla är en liten båt, kräver den heller inte mycket presentation!
Vi var och hämtade den någonstans i Skånetrakten den 24:e november 2005. Det var två gamla gubbar som ägt den, så den hade inte gått alltför mycket. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var lite oroväckande att båda gubbarna hade dött när de hade den. Den var så inpackad i presenningar att man bara såg nosen på den. Vi stjälpte upp den på en båtvagn, med trailer och hela köret. Sen skulle vi köra de där två timmarna hem. När vi väl var hemma hade jag och pappa nästan enats om att döpa båten till Ryck-o-knyck, för så gick bilen när vi hade den bakom.
Sen kunde vi täcka av alla presenningar och kolla närmre på det lilla underverket! Lite skaven, lite skrapad, några jack här och där, men vilken söt liten båt! Ljusblå, med beige kapell och röd (hur tänker man då?!) bottenfärg. Detta måste fixas bums, insåg vi. Kapellet var inte fräscht, inte dynorna heller. Winkler fixade och donade, det blev nya dynor och nytt kapell, och vi målade om med svart bottenfärg. Attans, vad grann lilla Pärlan blev!
Nu är det inte så att den heter Pärlan, jag bara kallar den det, precis som jag kallar bilen Pärlan. Jag hade en lista med namn (de flesta ur Tolkiens fantasivärld), och jag rådfrågade andra, men till slut bestämde jag mig för
Elenna.
Båten går hyggligt fort för att vara så liten, men ironiskt nog hade den ”EKA 31” som registreringsnummer. Eftersom man inte behöver ha sånt längre, ägnade jag halva våren åt att peta bort det, för jag visste att jag skulle få höra det hela sommaren annars; ”Jonna, har du en eka?”. Jag pillade och pillade och pillade och svor över superlim och Karlssons klister och allt vad det kunde vara. Till slut var de borta i alla fall!
Vi sjösatte Elenna och premiärturen gick till Tromtö. Bara det att nåt skit hade hamnat i tanken, så Pärlan dog vid Hasslöbron och vägrade fungera igen. Att avsluta sin premiärtur med att bli inbogserad till Tromtö var inte kul alls. Men jag har nästan lärt mig att skratta åt det nu, fem år senare. Det värsta är att det hade varit pinsamt under alla omständigheter, men det blev topp tunnor värre när jag insåg att Conny var på Tromtö, och han mötte oss med ett leende som nästan gick runt huvudet. Tror ni jag fick höra det resten av sommaren? Ja, klart jag fick. Men, vi fixade till att, och sen gick den, jäklar i havet! Bara det att nästa gång jag kom ut, då badade vi och hit och dit och rätt vad det är bligar Micke lite extra på min båt och säger, med ett triumferande leende i rösten; ”Jonna, det står eka här på sidan! Kör du runt i en eka, Jonna?” Resten av skrovet var solblekt, så bokstäverna var inpräntade, där på sidan.
Man ska inte tro att man kommer undan med nåt. Inte med nånting!
