Alla kan klä sig i vackra ord
Om jag ger dig en yta med vita tänder
leende läppar och dansande händer
där ögonen sprider sitt solsken i ett
och ord utav glädje känns enkelt och rätt
Ett lockigt hår som vill trasslas i vinden
fräknar som syns på den brunbrända kinden
fötter som springer helt lätt över ängen
fjäderlätta andetag i sömnen i sängen
Men om jag ger dig en yta som är sådär
känns det som att du kanske skulle bli kär
förlora ditt grepp och släppa ditt tag
för att få den som verkar helt felfri idag
Ytan är mer än vad den först kan verka
men det hinner man sällan att märka
förrän man har skänkt den ytan sitt allt
och ytan tar emot det helt kallt
För undertill finns det monster som lurar
som ytan låst in i små järnklädda burar
de ger dig ett intryck av annan art
medan ytan ler så förvillande underbart
Men monster kan äta sig ut med besked
och olyckan lyder under deras ed
vem vet vad som lurar i mörkret där inne
i den vackra ytans förgängliga sinne
Kanske mörker bortom förtvivlans gräns
en eld som gör att beröring bränns
eller en damm som är uppfylld av tårar
och röster från en epok av dårar
Ytan den ler och den skrattar så glatt
medan du och dårskapen leker tafatt
du ser inte mörkret innanför drömmen
eller elden som leder strömmen
För visst kan vi klä oss i vackra ord
men när de fallit av, vad återstod?
Vårt grumlade vansinne och våra dårar
en förtärande eld och en damm av tårar
© Jonna Carlsson
