Poetica

Det finns saker som vi inte säger högt
saker vi viskar om
saker som sticker
i andras ögon

Det är inte sant om det inte sägs högt
för saker som svider
kan vara förlorat
för alla tider

Ibland kan jag önska att du försvann
och tog med dig
det hjärta som ständigt
slagit för dig

Men väggar har öron och vi viskar högt
menlösa plattityder
om kärlek som gloria
din djävulspanna pryder

Vi är blott ett bländverk som läcker olja
drivs utav ord och rutin
din försvenskade Aladdin
har stulit min inre Jasmine

Vår levnadstid är förgänglig som tanken
våra namn har ristats in
på en kula nånstans
i världen där drömmar slår in

Jag tror jag gick vilse bland mina koncept
för nåt år sen
du gav mig en karta och jag
gick på nåt sätt vilse igen

Mörker är makt och mörker är svaghet
för till slut är det ljuset som varar
och hur du än ropar i skuggorna
är det ingen som svarar

Men ljuset är lika förgängligt som vi
skuggan växer när ingen svarar
och mörker blir alltid mäktigare
när ingen finns som förklarar

Vi trodde vi var men vi var inte alls
nu är vi ett stumt ingenting
som aska sprids vi långsamt i vinden
ut i världen runt omkring

© Jonna Carlsson

Om jag var dömd till undergång
blev det saga sen en gång?
Ett epos om min hjältebragd
ska smyckas ut i skön smaragd
om runor ristas i mitt öde
sörj då gammal klokskaps öde
som brutalt har huggits av
för att läggas i evig grav
till jorden störtas om i eld
och bryter ut i skuggans däld
då visdom föds på nytt igen
och vi bugar inför fienden
den siste i förruttnat land
som svikits utav dödens hand

Må frihet bringa oss på fall
trots den röst som är vårt kall
glöm den fred vi hade förr
idag står kriget vid vår dörr
väntar ut vårt självförsvar
och vapen vi har i förvar

Och fångar tog dom i överflöd
vårt svallande hjältemod blev vår död
vi går nu mot snaran med mod i barm
och lyssnar till krigets ständiga larm

Så hjältedöden nekas vi
till följd av grymt förräderi
bland förfäder vi borde vila
inte jagas av ett moln av pilar
på väg mot galge och nedrig död
som kväver lusten i krigets glöd

Vi ser på varann i samförstånd
vi som drog ut i krig en gång
nu väntar döden någonstans
och vi är bortom flykt och chans

Vi trampar fram med stolta steg
och sången dog när folket teg
som hjältar gick vi i all hast
fram mot snaran fast hjärtat brast
vi går mot död och undergång
att hyllas i en sång en gång

När folk av framtid sjunger böner
om krig som var och hjältars söner
i döden lever vi för alltid
som fria andar av gammal strid

Nu äras vi i evighet
fast hjärtan brast i hemlighet

© Jonna Carlsson

Jag kan skriva tre ord till dig
som förändrar livet
som vi känner det
men istället för att skriva
tre ord till dig
skriver jag femhundra ord
till mig själv
som inte förändrar livet ett dugg
sen skriver jag
femhundra nya ord
och femhundra till
efter det
och livet traskar på i gamla välkända spår
snart har jag skrivit
all världens ord
på all världens sätt
med en blandning
av alla språk
men vad spelar det för roll
när du aldrig får läsa de
hundra-
tusen-
miljontals orden
du får inte ens läsa de tre ord
som förändrar livet
som vi känner det

© Jonna Carlsson

Om jag hade fått välja
så hade jag aldrig någonsin fallit för någon
denna ständiga känsla av saknad
av att alltid vara fullkomligt vilse

Jag vill inte läsa på facebook
om hur mycket ni älskar varann
hur länge ni ska sova
och era planer för helgen

Vill inte se era namn
med ett hjärta emellan
för då krossas mitt
och hatar att slå

Så jag hostar igång det
mitt krossade hjärta
och läser vidare
era gulliga interna små skämt

Jag avskyr att du kan hennes schema
att hon vet hur tidigt
du stiger upp
och att hon ligger jämte när du gör det

Så jag ritar ett hjärta på min handled
med en parentes omkring
som tecken på en kärlek
som egentligen inte finns

Men måtte du vara lycklig
tjugofyra timmar om dygnet
sju dagar i veckan
alla veckor om året

Jag vill att du är lycklig
även om det skär mig inombords
att din lycka
är någon annan än jag

Jag vill inte att du ska berätta
om era planer för sommaren
det är för definitivt
för min abstrakta värld

Jag vill att du är lycklig
varenda dag av för alltid

men du krossar mitt hjärta
varje gång du ler mot mig
genom kameran
och i verkliga livet

och innerst inne vet jag
att jag aldrig kommer att vara ett alternativ
jag kommer aldrig att bli
din typ av lycka

© Jonna Carlsson

Jag kopplar strypgrepp på mitt inre
dricker mer och darrar mindre
och när du drar med mig i dans
glömmer jag alla de tvivel som fanns

Vi dansar oss svettiga nära varann
vi gör det förbjudna för att vi kan
mina skinntajta jeans under dina händer
och ditt leende dränker en tanke i sänder

Våra vänner skrattar i samförstånd
och musiken låter som nåt ur James Bond
så när du drar mig intill dig och viskar tyst
med samma läppar som jag har kysst

Då tar jag ett steg i den riktning du vill
men darrar lite och stannar till
du ser på mig utan att le igen
och jag fortsätter med dig längs vägen

Alla ord om hur klumpig jag kände mig
hur liten jag var när jag stod jämte dig
de blir bara ordspråk och några klichéer
för jag har inte än några egna idéer

Din hud var så len under mina händer
din begynnande skäggstubb och vita tänder
och jag följde dig genom den väg vi valt
och slutade hett det som började svalt

Efteråt log du och somnade stilla
medan jag kände så mycket att jag mådde illa
jag draperade lakanet runt om mig
och satte mig sedan en bit ifrån dig

Jag såg på dig när du sov som ett barn
du var flera år fyllda men än likadan
vi hade pratat bort större delen av helgen
och räknat ner tiden till denna kvällen

Jag böjde mig framåt och kysste din kind
och tänkte på sången om Cecilia Lind
kände hon så, och gick hon hela vägen?
jag fann mina kläder, lätt förlägen

Drog på mig jeansen och tunikan igen
och satte mig jämte båten på bryggkanten
när solen steg upp och havet stod i brand
satte du dig jämte och tog min hand

Vi delade inte så många ord sedan
medvetna om att det var söndag redan
du packade dina saker och åkte hem
och var plötsligt många mil bort igen

Du i din skjorta och med charmiga ord
våra fåniga skämt som ingen annan förstod
mina skinntajta jeans och mitt flytande mod
när vi var hud mot hud och blod mot blod

Visst stöter jag fortfarande på dig ibland
jag har kramat dig, skrattat och skakat din hand
vi var en helg, en natt och en gång
och vi gjorde allt som de sjunger om

© Jonna Carlsson

Vi går sakta hemåt i fylla och villa
du leder cykeln med en hand
den andra hindrar mig från att trilla
och jag minns att vi brukade älska varann

Du är tyst, irriterad och sur på mig
och jag vet inte vad felet är
jag har gjort nånting som har retat dig
och orsakat tystnaden här

Försiktigt frågar jag dig vad som är fel
och blicken är svartare än natten
hur kan du vara den som gjorde mig hel
genom världens djupaste vatten

Du muttrar surt något långsamt till svar
och när jag säger att jag inte hör
skriker du tills ingen vrede finns kvar
som du aldrig annars gör

Du kan dra åt helvete och du kan stanna där
jag vet inte vad jag tänkte på
den dag jag föll för dig och blev kär
men jag var någon annan då

Orden sved och mina ögon började tåras
du såg det och skrattade långsamt
Varför skulle bara mitt hjärta såras
när våra kan krossas precis likadant?

Jag fann mina ord som jag inte menade
och skrek att jag var trött på dig
fint, sa du, satt upp på cykeln och genade
över parken där du älskat mig

Nu är klockan närmare tre på natten
men jag klarar inte av att gå hem
så jag vandrar runt till ljudet av skratten
från folk som går ifrån puben

Jag ser salladsbaren där vi möttes en gång
smyckesaffärn där du köpte mitt halsband
jag låter mobilen spela vår sång
när jag går genom stan där vi var kära ibland

Parken där du kysste mig första gången
och Subwaymacka med skagenröra
jag sjunger långsamt med i sången
som jag egentligen inte orkar höra

Gatan där du slog en kille som slog din vän
jag ser blodet på kullerstenen
jag färdas bakåt i tiden igen
och plötsligt känns det så längesen

Vi svor åt varandra ikväll, du och jag
sa ord som vi aldrig har sagt förut
men jag vet att det kommer en morgondag
för jag tror inte att vi är slut

Vi har en historia med djupa rötter
byggd på kullersten och asfalt
hela staden bär spår efter våra fötter
för vi har älskat varann nästan överallt

Det kommer en morgon med gröna blad
när musiken är lycklig igen
när vi älskar varann överallt i en stad
som aldrig gör slut med historien

© Jonna Carlsson

Jag tänker för ofta sentimentalt
ser ett värde i nostalgi
jag begrundar livet som jag har valt
att försöka finna min mening i

Så många leenden jag delar ut
mitt skratt som ljuder i ett
sorg som verkar helt utan slut
den döljer jag alltför lätt

Jag är stark om dagen i ljuset
när solen viskar om goda ting
men mörkret om natten i huset
strör min styrka vida omkring

Då är jag svag och faller i delar
blind för det bräde i svart
där Gud och Djävulen spelar
om människors liv varje natt

Jag ger mina lögner en hand
och förenklar mig själv till ingenting
jag håller ett löfte ibland
och ser en färg i varje sanning

Jag skriver en sorg i varje ord
ett skratt i varje mening
och alla de orden du inte förstod
var mina inre jag i förening

Jag är inte aldrig och alltid
inte nu och då eller sen
inte rymd eller själ eller vidd
jag är allt som aldrig kommer igen

© Jonna Carlsson

Som om våra själar har frusit till is
och blodet har stelnat inom oss
för kärleks första kyss finns det inget bevis
och ingen skulle nånsin tro på det, förstås 

Ögonen så hårda och kalla som glas
vill inte minnas hur det en gång var
men varje dygn går förnekelsen i kras
för mot nattens drömmar finns inget försvar

Den dag då vi alla har tårar av stål
och hjärtan av ädel och stenhård titan
där själen bodde ett nattsvart hål
kommer drömmen ändå att vara likadan 

För kärleks första kyss har vi aldrig träffat på
men den vägrar förnekas, på kärleks vis
så vi drömmer om kärlek och Kyssen ändå
Jag vill aldrig någonsin frysa till is
jag vill aldrig leva med stelnat blod
aldrig förneka ett känslobevis
jag vill leva på kärlek och vackra ord

© Jonna Carlsson

En bädd av glöd
du och jag
svart och röd
morgondag

Helig är vad heligt gör
ren som tänker rent
avundsjuka som förstör
när insikt kom för sent

Som rosenblad är läppar röda
suckar hud mot hud
en ordlös bön som önskar glöda
ända hem till Gud

© Jonna Carlsson

Vi sökte guld och ädelstenar
kraft som helar
kraft som renar

Materiella, nobla ting
sök i ring
vida omkring

I skölden speglas glömda härar
krig som enar
krig som särar

Drakens guld i sal av sten
lågan flämtar
vinden ven

Det kom av dödens andedräkt
en liten pust
en kylig fläkt

Förnuft förändras nära natt
draken vaktar
gammal skatt

En konung på tron i pelarsal
pärlprydd krona
vän i tal

Som offer för en ritual
själ befrias
från sitt skal

Månens skugga, vingad fara
kommer för dig
vänta bara

Glöm din sköld och drakens skatt
sov i frid
i barnanatt

Glöm din kung och krig som enar
ritual
och ädelstenar

Glöm och dröm i mörk natt
när svart är himmel
stjärnbesatt

© Jonna Carlsson

En bråkdel av allt vi var en gång
fragment av en trasig och bortglömd sång
som för många gånger har gått på repeat
hos en själ som kläs både svart och vit

Torkade rosor som glömdes bort
när tiden att leva blev alltför kort
en tanke växte sig skrämmande stor
och förnuftet gick vilse där dårskapen bor

Som olja och vatten förenades vi
ett vi utan spår av förening i
jag blev inte du och du skydde mig
och jag älskade mig när jag hatade dig

En kärlek väger tyngre än hat
och vi blir aldrig vi för att jag är lat
du bär inte tyngden för du är för klen
uppbyggd av lättmjölk och brutna ben

Men jag kunde bära bördan av två
men valde att tappa greppet ändå
för lat för förening av olja och vatten
skorrande ljud och drömmar om natten

Du och jag blev aldrig vi i förening
vi var blott en sång med förlorad mening

© Jonna Carlsson

Vi är inte ljuvhet
och skönhet
det är inte kärlek
eller tycke
vi är kemi
och elektrisk ström
ren biologi
och vi repellerar inte
vi attraheras
som plus- och minuspol
dras vi till varann
du och jag
aldrig kärlek
bara kemi

© Jonna Carlsson

Ge mig minnen med sommar i
där röster blandas med harmoni
och vågor svallar som bakgrundsljud
när stjärnor leder oss hem till Gud

Ett minne med stålgrå bisterhet
där speglar visar vad ingen vet
och innehåll av metall slår ut
den visdom som fanns förut

Jag kommer ihåg något gnistrande vitt
en tid när allt som var mitt var ditt
en grönskande lövskog i vårens tid
där osalig ande en gång fann frid

En grav är bunden till skogens sten
som jag är bunden till svaga ben
den konkreta världen har fångat oss
när vi leddes vilse av skogens irrbloss

Individer vilse i fjärran land
som skönhet uppträdd på pärlhalsband
fångad i världens periferi
visioner med skräck och fruktan i

Vi slogs i bojor av världen sen
när himmelen glömde bort oss igen

Men fiende glömdes och bråk blev vän
och vardag blev blekaste grått igen
då bruten och bräcklig ande blev fri
kom minnen med all världens skönhet i

© Jonna Carlsson

En tung doft av vanilj
följer i dina spår
mascararester kring ögonen
är kvar sen igår

Blonderat, plattat hår
vilken klyscha du är
och hur tänkte han
som föll och blev kär?

Han föll för dig
och hösten kom tidigt i år
en bild där ni kysser varandra
en vinter som aldrig blev vår

Jag hade inte räknat med det
trodde det fanns tid för spel
men natten blev svart eftersom
jag på något vis räknade fel

Jag kan bara räkna till tre
dig, mig, vad vi kan bli
men jag vill bara räkna till ett
vi

Men tåget har gått
och mina broar är brända
jag var blind för allt
det där som inte fick hända

Men du är väl lycklig nu
och din höst har väl blivit vår
min vinter blev till istid
och hjärtat frös sönder igår

© Jonna Carlsson

Fågelsång i närheten
och himmel över hav
landet utan minnen
som hoppet övergav

Stålgrå vindar blåser
piskar vågor mot stränder
allt vad finns av liv
håller vi i våra händer

För molnen är inte vita här
och himlen är inte så blå
ett land fullt av tecken
som ingen kan förstå

Ljuden tonar ut i natten
mörkret kväver all sång
vi snubblar över små fragment
av vad vi var en gång

För dörrarna är låsta nu
och väggarna av sten
och vi behöver något som bär oss
bättre än våra ben

© Jonna Carlsson

Där var du, redan en smula berusad
och hur skulle jag inte kunna le?
du gör mig både förskräckt och förtjusad
och nu är det alldeles för sent för att be

Men jag ber ändå, jag ber till Gud om råd
och skriver brev till min papperskorg
men Gud beviljar mig ingen nåd
och känslan tär lika mycket som sorg

Vi pratar tills jag glömmer alla andra där utanför
och vi lyssnar på musik som når längst in
du har lagt ditt huvud i mitt knä
och jag känner din skäggstubb mot mitt skinn

Dina bruna ögon söker mina blåa för respons
den kommer ofta i form av ett skratt
din närhet och hastighet slår mig varm
jag önskar att det fanns skuggan av en chans inatt

Du knäar mig i knäveckan, viker mina ben
klappar mig på axeln och ler
jag har ett hjärta av glas, inte av sten
och det trånar efter dig allt mer

En kram, lilla gumman, jag älskar dig också
förnuft sköljdes bort med skratten
jag ber att du stannar och aldrig nånsin går
följ med till Landet Ingenstans i natten

Jag sover för att bota allt det dåliga inom mig
men sömn är en lögn för att drömma
och mina drömmar har format skulpturer av dig
och när jag vaknar vill jag aldrig mera glömma

© Jonna Carlsson

Om jag aldrig trodde
på dina ord
så föll de ändå
i god jord

Jag såg dina tankar
i ögonen
och ändå föll jag
igen och igen

Dina läppar som log
utan hån
var ännu sak
som jag bortsåg ifrån

Perfektion baseras på brister
som dina
och avskräcks av brister
som mina

Ord som betyder ingenting
blir en mening
och det jag kallade skiljevägg
blev en förening

Omslut mig ifrån alla håll
med ögon och andedräkt
kom ihåg att det är dina brister
som gör dig så jävla perfekt

© Jonna Carlsson