Fri från alla hämningar
Jag har varit och kollat på "Mamma Mia" med Malin och Ida ikväll. En underbar film, om jag får säga min mening (vilket jag antagligen får eftersom det är min blogg, men tillbaka till ämnet). En film att hata och älska. Jag älskar den för att det är en härlig, romantisk och skruvad berättelse, med musik som passar som hand i handske (undra varför, d'oh!) och skådespelare som vet att göra något av att.
Ändå hatar jag den. Precis som jag hatar varenda kärleksfilm i hela världen. För att dom påminner mig om hur torftigt mitt liv är vad gäller kärlek.
Att minnas bleka bilder ur hjärnans ringa arkiv
att återskapa minnen ifrån nån annans liv
ett liv som verkade vinnande förut
innan orden började ta slut
ja, det började redan då
redan som barn tog orden slut
när kärleken knackade på
See what I mean? Det är ett brottstycke ur en dikt som jag skrev för tre år sen, och det känns tragiskt att ingenting
har förändrats. Jag skrev den i oktober 2005. När jag hade gått i gymnasiet i 2 månader och fått en massa idéer om hur förändrad jag skulle bli, bara jag slapp min gamla klass (eller tja, det fanns ju vissa som jag skulle göra allt för, men de andra ville jag bli fri från). Nu står jag på exakt samma punkt, tre år senare. Jag börjar få panik. Visst, jag är den förste att erkänna att jag har ett obegripligt bra liv. Den bästa familjen i världen. Underbara vänner. Ett härligt fotbollslag. Bra böcker. Jobb. Hyfsade betyg. Förmodligen vet jag till och med vad jag ska läsa vidare till, var jag ska läsa och när jag ska läsa. Jag hade turen att ha båtlivet med mig ända från början.
Varför i himmelens namn blir en människa aldrig nöjd?
Därför att det är kärlek som fattas, och det är en för stor del att vara utan.
All you need is love.
Och allt det där på grund av en film.. Herregud, jag ska nog låta bli TV/video/dvd/bio i fortsättningen..!
Det är härligt att läsa Jonna Holmbergs (efternamn så ni inte tror att jag skriver om min egen blogg) blogg.
Hon har stuckit till Stockholm och verkar ha det jättebra. Jag hoppas det! Härligt.
Det kanske är så man ska göra. Bara dra. Fast jag vet inte om jag är typen som blir lyckligare av det.
Men nästa år så SKA det bli Kalmar i alla fall.
Vid vägen längs bäcken som sakta leder hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats
för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig
Ändå hatar jag den. Precis som jag hatar varenda kärleksfilm i hela världen. För att dom påminner mig om hur torftigt mitt liv är vad gäller kärlek.
Att minnas bleka bilder ur hjärnans ringa arkiv
att återskapa minnen ifrån nån annans liv
ett liv som verkade vinnande förut
innan orden började ta slut
ja, det började redan då
redan som barn tog orden slut
när kärleken knackade på
See what I mean? Det är ett brottstycke ur en dikt som jag skrev för tre år sen, och det känns tragiskt att ingenting
har förändrats. Jag skrev den i oktober 2005. När jag hade gått i gymnasiet i 2 månader och fått en massa idéer om hur förändrad jag skulle bli, bara jag slapp min gamla klass (eller tja, det fanns ju vissa som jag skulle göra allt för, men de andra ville jag bli fri från). Nu står jag på exakt samma punkt, tre år senare. Jag börjar få panik. Visst, jag är den förste att erkänna att jag har ett obegripligt bra liv. Den bästa familjen i världen. Underbara vänner. Ett härligt fotbollslag. Bra böcker. Jobb. Hyfsade betyg. Förmodligen vet jag till och med vad jag ska läsa vidare till, var jag ska läsa och när jag ska läsa. Jag hade turen att ha båtlivet med mig ända från början.
Varför i himmelens namn blir en människa aldrig nöjd?
Därför att det är kärlek som fattas, och det är en för stor del att vara utan.
All you need is love.
Och allt det där på grund av en film.. Herregud, jag ska nog låta bli TV/video/dvd/bio i fortsättningen..!
Det är härligt att läsa Jonna Holmbergs (efternamn så ni inte tror att jag skriver om min egen blogg) blogg.
Hon har stuckit till Stockholm och verkar ha det jättebra. Jag hoppas det! Härligt.
Det kanske är så man ska göra. Bara dra. Fast jag vet inte om jag är typen som blir lyckligare av det.
Men nästa år så SKA det bli Kalmar i alla fall.
Vid vägen längs bäcken som sakta leder hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats
för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig
Kommentarer
Postat av: Jonna
Jag kan bara säga en sak, jag har det kanon i Stockholm! och steget jag fick ta ångrar jag inte.. Det är bara till att dra, nya äventyr och lycka väntar på dig Jonna.. Ta bara steget, jag vet att du inte kommer ångra dig!
Trackback
