Jonnieponken

Sista dagen på jobbet idag... :/ Skönt, men samtidigt lite trist... Var ju ett förbannat tråkigt jobb,
så så sett gör det ju ingenting, samt att stiga upp kvart över fem... 12-timmarsdagar mån-, tis-
och onsdagar... Lång sträcka att köra.
Men det har ändå vart kul på något vis. Jag, Cicc och Martina har lyckats underhålla oss.
Och de andra har vart rätt goa att ha och göra med... Iaf truckisarna (Kepsen, Scarfsen, Blondie
och Pinnrufset), Roger, Patrick, Christina, Jessika, Helena, Sanna, Pernilla, Veronica, Maria,
Isabelle, Isabelle, Sofie och .... Sofies tvilling 8-) kommer tusan inte ihåg vad hon heter... Men men.
Det är över nu.

Vad jag älskar att Ola finns där. Oavsett hur lång tid det går mellan gångerna, oavsett hur sällan
vi pratar ibland, oavsett vad som händer, så finns hon alltid där. Jag kan inte förklara hur mycket
det faktiskt betyder, kan aldrig få henne att förstå det. Grejen med henne är att... Hon känner verkligen
mig. Hon vet precis hur jag funkar. Mina svaga punkter, vad som får mig att skratta, vad som behöver
sägas och vad som inte behöver sägas. Jag antar att vi är rätt lika innerst inne, bara gestaltat oss
på lite olika vis :)
Jag kommer ihåg när vi var yngre, vi brukade fantisera om att våra föräldrar haft alldeles fel för
sig, och att vi i själva verket var tvillingar. För ibland kändes och känns det verkligen så.
Vi förstår varandra. Oavsett.
Jag kommer ihåg första gången jag träffade Ola :) På den tiden hette hon inte Ola, hon hette Linda
Engström och spelade i Ronneby BK, och vi spelade mot dom... Jag var back i Listerby och
hon var forward i Ronneby. Vi hade säkert våra duster, men det enda jag minns är långt, långt,
långt hår som hängde och slängde över ryggen på henne (hon vägrade sätta upp håret) och att
hon pangade iväg ett skott som träffade precis på mitt lår och bedövade halva benet ;) RBK vann med
5-0. Match nr 2 mot dom, då vann vi :) med 5-0. Nån/nåra veckor senare dök en ny tjej upp på vår
träning. Något vagt bekant över henne... "Linda från RBK", fick vi höra. Jösses. En RBKare i Listerby!
Tusan... Så skulle vi vara två och två, den ene med boll, den andra utan, jaga varann och ta bollen.
Jag fick vara med "den nya tjejen". Helsicke vad fort hon sprang då. Dom andra brukade typ jogga omkring,
så man kunde snacka och skratta. Här fick jag tusan veta att jag levde. I efterhand har Ola berättat
att hon var tokig på mig, för jag slutade ju aldrig att prata! Men sen gick några träningar, vi körde fler
övningar ihop, bytte mobilnummer, började umgås. Och på den linjen är det.
Så Ola är min borttappade tvilling, och det är bara hon och jag som kan göra anspråk på den titeln.
Försök aldrig att ta henne ifrån mig.
Souldudes.
JonnieponkenOlaPower.
Föralltid Ola <3

Hmm, min drömvärld börjar slowa ner till normala proportioner. Fast inte helt och hållet, det vore
liksom inte jag riktigt... Men idag... Tja, jag har kanske tänkt på dig...
Okej, vi lägger ner det där med "normala".

Love led us here
right back to where we belong
we followed the star
and here we are
now heaven seems so near
love led us here