Maybe when he dreams, he'll dream of me
Usch, så mycket tankar som började snurra ikväll, allt på grund av ett TV-program. Så mycket man inte kan sätta ord på, åtminstone inte såhär. In public. Jag tar med datorn till sängen sen, känns som att jag kan inspirera ihop en dikt... till. Har skrivit en hel del de senaste dagarna, har blivit några nya dikter. Jag älskar det.
Nya dikter; My dearest darling, Vad månde det bliva av denna dag?, We never learn, Jag är kär i dig.
Något äldre är; Drunknar i kärlek, Du tog sönder mig, Jag är så trygg, The beauty of eternity, Jag vill leva på kärlek och vackra ord, Låt mig andas genom dig, Mina spöken, Januari börjar året - och dagen efter är det julafton.
Inspirerande? Kanske det kanske. Mästerverk? Inte en smula. Det är en grej jag kan sakna när jag skriver; för några år sen var det standard att man skrev en dikt, la ut den på www.sockerdricka.nu och kvällen efter hade Ola kommenterat den. Och la jag inte ut den på sockerdricka, så brukade jag skicka den till henne, så hon fick säga sin mening ändå. Jag saknar det... Jag kommer ihåg en dikt (av de många) som hon skickade till mig. Den grep mig så jävligt, jag tyckte så mycket om den, och just nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg den, men jag vet att jag har den utskriven och insatt i en pärm... Jag måste tusan springa upp och kolla, give me a moment, please.
........
Den heter A sad moment in life! Den fångar mig fortfarande...
Jag har vart borta hos Jönssonligan :) trevligt som alltid :) jag, Sara och Simon kollade på Mamma Mia. Sen hade vi brottningsmatch ;) ganska underhållande. Sen gick vi ner i TVrummet och slog på Disney Channel. Stora tänkare tänker likadant^^ Sen kom Monica hem och slog sig ner hos oss med jordgubbste, mackor och lite småkakor och julgodis. Jag åt faktiskt inga kakor, och bara lite julgodis :) jag försöker stärka min karaktär ;)
Jag hoppas ju fortfarande att du ska se mig
Jag satte mig vid deras dator en stund, men den bråkade med mig, så jag övergav den. Klockan nio sa Monica att nu skulle hon se Cityakuten, så fjärrkontrollen var inte längre förhandlingsbar. Och det var ju lite hemskt i slutet, det programmet. Jag har aldrig sett det förut, men jaa... Om att förlora sin son. Jag började grubbla. Tänk att det kommer en dag, då alla i vår familj måste ge upp andan. Saken är den att jag fattar inte hur jag skulle kunna överleva det. Vad skulle man minnas? Vad skulle man glömma först?
Min syster... Jag skulle minnas hur hon klämmer finnar på allt och alla, hur hon skrattar så hon gråter varenda gång pappas trillning med "invalidmopeden" kommer på tal, att hon kollar på otäcka program på Discovery, hon älskar också böcker, men har inte riktigt samma smak som jag, jag kommer ihåg att hon brukade sätta händerna i armhålorna på mig när jag var liten, sen lyfta mig. Jag hatade det, och tog alltid sats och körde hälarna i hennes smalben, varpå hon jagade mig och jag sökte skydd hos mamma. Hennes eviga fot-, hand- och armpillande och kliande. Dvs, jag skulle göra det. Jag har gjort det... sen Gud vet hur länge.
Min pappa... Lukten av betong, och den av hans deodorant. Skrattet och rösten. Fnisset. Båttidningar. "Mjäll och fin i smaken". Fantasin. Att han alltid jobbar iväg, ofta måndag till fredag. Snarkningarna. Att han aldrig blir arg. Han älskar Elvis, Totta Näslund och Brolle Jr, och så mitt i alltihop började han lyssna på Hammerfall också. Hans katastrofala engelska. Lounge. Att han älskar "the green mile". Att han hävdar att han är blond, och vi säger att han är färglös. Alla dom år han har tjatat om att han ska ha två och en halv månads semester "snart". Nu säger han att det ska bli av -09. Vi må se. "Fräsch som en nyponros", "Man har inte roligare än man gör sig", "Jonna, det är telefon till dig nånstans långt borta". Stänkare, badare, värmare, tilläggare, frånläggare, matlagare, diskare, grillare... You name it.
Min mamma... Skrattet. Att hon ryser när man petar henne i nacken. Att hon har en knöl nedanför stortån på högra foten. Och när hon pratade med doktorn om att hon ville ta väck den, för det värker när hon har pjäxor, så sa doktorn att gamla kärringar ska inte åka skidor. Att hon väcker mig vareviga morgon, bara för att jag ska slippa vakna till en väckarklocka. Macken. När hon trillade i, fullt påklädd, ute på Tromtö när hon skulle häkta en boj. Monica som driver henne till vansinne genom att säga; "Jonna är 18 år, hon bestämmer själv!". Alltid baka pepparkakor och lussekatter medans vi lyssnar på Absolute Christmas. Att jag äntligen har fått henne att läsa Marian Keyes böcker.
Egentligen vill jag skriva om Noah och Olof också... Det där är inte allt, inte på långa vägar, jag ville bara försöka. Gick rätt okej, jag behövde bara luta mig tillbaka och torka tårar en gång. Denna familj, denna familj. Jag har världens bästa familj. Alla 5. Mamma, Pappa, Jenny, Olof och Noah.
Men det här var alldeles förbannat deprimerande, känner jag. Man kanske skulle prata kärlek istället? Fast det är tämligen deprimerande på den fronten också. Jag är fortfarande kär i samma person som jag har vart i kär, inte kär, gillat, förälskat mig i, varit kär i sen juni. Jag är inte särskilt ombytlig. När jag gick i högstadiet gillade jag Magnus som gick i vår klass i 3 år. Från början av sjuan, till slutet av nian. Sen kom jag på bättre tankar. Poängen är att fastnar jag för nån, då fastnar jag verkligen. Jag menar verkligen.
Om inte budskapet nådde fram, liksom.
Herregud, alla dessa människor. Man tycker för mycket om för många. Ibland känns det som att hjärtat ska brista. Imorse när jag pratade med Monica, så berättade jag att Wilmer, som är så känslig för nya personer, satt hos pappa i säkert en timme på julafton.
"Jag fattar inte vad det är med djur och barn, dom älskar pappa!" Monica nickade, det är en vedertagen sanning. Alla vet att det förhåller sig så, av nån konstig anledning.
"Men ja, vi vet ju vart du har fått det ifrån, i alla fall. Är du lik Gert eller?" Sa hon och tittade trött på mig. Monica blir alltid lite trött när pappa är med i bilden. Fast snällt trött ;) Tror jag... ;P
Till dig, S...
Let me sleep
for when I sleep
I dream that you are here
you're mine
and all my fears are left behind
I float on air
the nightingale sings gentle lullabys
so let me close my eyes
And sleep
per chance to dream
so I can see the face I long to touch
to kiss
but only dreams can bring me this
so let the moon
shine softly on the boy I long to see
and maybe when he dreams
he'll dream of me
I'll hide beneath the clouds
and whisper to the evening star
they tell me love is just a dream away
dream away
I'll dream away
So let the moon
shine softly on the boy I long to see
and maybe when he dreams
he'll dream of me
Nya dikter; My dearest darling, Vad månde det bliva av denna dag?, We never learn, Jag är kär i dig.
Något äldre är; Drunknar i kärlek, Du tog sönder mig, Jag är så trygg, The beauty of eternity, Jag vill leva på kärlek och vackra ord, Låt mig andas genom dig, Mina spöken, Januari börjar året - och dagen efter är det julafton.
Inspirerande? Kanske det kanske. Mästerverk? Inte en smula. Det är en grej jag kan sakna när jag skriver; för några år sen var det standard att man skrev en dikt, la ut den på www.sockerdricka.nu och kvällen efter hade Ola kommenterat den. Och la jag inte ut den på sockerdricka, så brukade jag skicka den till henne, så hon fick säga sin mening ändå. Jag saknar det... Jag kommer ihåg en dikt (av de många) som hon skickade till mig. Den grep mig så jävligt, jag tyckte så mycket om den, och just nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg den, men jag vet att jag har den utskriven och insatt i en pärm... Jag måste tusan springa upp och kolla, give me a moment, please.
........
Den heter A sad moment in life! Den fångar mig fortfarande...
Jag har vart borta hos Jönssonligan :) trevligt som alltid :) jag, Sara och Simon kollade på Mamma Mia. Sen hade vi brottningsmatch ;) ganska underhållande. Sen gick vi ner i TVrummet och slog på Disney Channel. Stora tänkare tänker likadant^^ Sen kom Monica hem och slog sig ner hos oss med jordgubbste, mackor och lite småkakor och julgodis. Jag åt faktiskt inga kakor, och bara lite julgodis :) jag försöker stärka min karaktär ;)
Jag hoppas ju fortfarande att du ska se mig
Jag satte mig vid deras dator en stund, men den bråkade med mig, så jag övergav den. Klockan nio sa Monica att nu skulle hon se Cityakuten, så fjärrkontrollen var inte längre förhandlingsbar. Och det var ju lite hemskt i slutet, det programmet. Jag har aldrig sett det förut, men jaa... Om att förlora sin son. Jag började grubbla. Tänk att det kommer en dag, då alla i vår familj måste ge upp andan. Saken är den att jag fattar inte hur jag skulle kunna överleva det. Vad skulle man minnas? Vad skulle man glömma först?
Min syster... Jag skulle minnas hur hon klämmer finnar på allt och alla, hur hon skrattar så hon gråter varenda gång pappas trillning med "invalidmopeden" kommer på tal, att hon kollar på otäcka program på Discovery, hon älskar också böcker, men har inte riktigt samma smak som jag, jag kommer ihåg att hon brukade sätta händerna i armhålorna på mig när jag var liten, sen lyfta mig. Jag hatade det, och tog alltid sats och körde hälarna i hennes smalben, varpå hon jagade mig och jag sökte skydd hos mamma. Hennes eviga fot-, hand- och armpillande och kliande. Dvs, jag skulle göra det. Jag har gjort det... sen Gud vet hur länge.
Min pappa... Lukten av betong, och den av hans deodorant. Skrattet och rösten. Fnisset. Båttidningar. "Mjäll och fin i smaken". Fantasin. Att han alltid jobbar iväg, ofta måndag till fredag. Snarkningarna. Att han aldrig blir arg. Han älskar Elvis, Totta Näslund och Brolle Jr, och så mitt i alltihop började han lyssna på Hammerfall också. Hans katastrofala engelska. Lounge. Att han älskar "the green mile". Att han hävdar att han är blond, och vi säger att han är färglös. Alla dom år han har tjatat om att han ska ha två och en halv månads semester "snart". Nu säger han att det ska bli av -09. Vi må se. "Fräsch som en nyponros", "Man har inte roligare än man gör sig", "Jonna, det är telefon till dig nånstans långt borta". Stänkare, badare, värmare, tilläggare, frånläggare, matlagare, diskare, grillare... You name it.
Min mamma... Skrattet. Att hon ryser när man petar henne i nacken. Att hon har en knöl nedanför stortån på högra foten. Och när hon pratade med doktorn om att hon ville ta väck den, för det värker när hon har pjäxor, så sa doktorn att gamla kärringar ska inte åka skidor. Att hon väcker mig vareviga morgon, bara för att jag ska slippa vakna till en väckarklocka. Macken. När hon trillade i, fullt påklädd, ute på Tromtö när hon skulle häkta en boj. Monica som driver henne till vansinne genom att säga; "Jonna är 18 år, hon bestämmer själv!". Alltid baka pepparkakor och lussekatter medans vi lyssnar på Absolute Christmas. Att jag äntligen har fått henne att läsa Marian Keyes böcker.
Egentligen vill jag skriva om Noah och Olof också... Det där är inte allt, inte på långa vägar, jag ville bara försöka. Gick rätt okej, jag behövde bara luta mig tillbaka och torka tårar en gång. Denna familj, denna familj. Jag har världens bästa familj. Alla 5. Mamma, Pappa, Jenny, Olof och Noah.
Men det här var alldeles förbannat deprimerande, känner jag. Man kanske skulle prata kärlek istället? Fast det är tämligen deprimerande på den fronten också. Jag är fortfarande kär i samma person som jag har vart i kär, inte kär, gillat, förälskat mig i, varit kär i sen juni. Jag är inte särskilt ombytlig. När jag gick i högstadiet gillade jag Magnus som gick i vår klass i 3 år. Från början av sjuan, till slutet av nian. Sen kom jag på bättre tankar. Poängen är att fastnar jag för nån, då fastnar jag verkligen. Jag menar verkligen.
Om inte budskapet nådde fram, liksom.
Herregud, alla dessa människor. Man tycker för mycket om för många. Ibland känns det som att hjärtat ska brista. Imorse när jag pratade med Monica, så berättade jag att Wilmer, som är så känslig för nya personer, satt hos pappa i säkert en timme på julafton.
"Jag fattar inte vad det är med djur och barn, dom älskar pappa!" Monica nickade, det är en vedertagen sanning. Alla vet att det förhåller sig så, av nån konstig anledning.
"Men ja, vi vet ju vart du har fått det ifrån, i alla fall. Är du lik Gert eller?" Sa hon och tittade trött på mig. Monica blir alltid lite trött när pappa är med i bilden. Fast snällt trött ;) Tror jag... ;P
Till dig, S...
Let me sleep
for when I sleep
I dream that you are here
you're mine
and all my fears are left behind
I float on air
the nightingale sings gentle lullabys
so let me close my eyes
And sleep
per chance to dream
so I can see the face I long to touch
to kiss
but only dreams can bring me this
so let the moon
shine softly on the boy I long to see
and maybe when he dreams
he'll dream of me
I'll hide beneath the clouds
and whisper to the evening star
they tell me love is just a dream away
dream away
I'll dream away
So let the moon
shine softly on the boy I long to see
and maybe when he dreams
he'll dream of me
Kommentarer
Postat av: Linda
naw jonnie. jag kommer ihåg när jag skrev den dikten :P numera är jag aldrig inspirerad att skriva och jag skanar med den gamla diktgrejen- det var alltid så kul att läsa dina dikter, det var som om jag själv skrivit dem, fast bättre. egentligen saknar jag nog dig med ;)
Trackback
