Pretentiöst skitsnack och Jonnalogik
Haha, yay mig, det blev lite crap talk också.
Det här är bara en parantes:
Veckans fem goaste händelser:
5. Felix och Antons försök att markera mig när vi spelade fotboll. En på var sida. (Dessvärre halkade jag och landade raklång när jag fick bollen. "ÄÄÄÄGD!" Vrålade dom. Hej, märks inte att ni är tvillingar, när blev ni det?)
4. Välkomnandet i måndags.
3. När Anton skrämde mig, sen hånade mig genom att låta som en kyckling xD
2. Att Rasmus (J) och Dennis jobbade så bra när jag hjälpte dom.
1. När lilla Rasmus (v R) kom fram idag och kramade mig. Sötgöt.
Klacken måste ju också få ett omnämnande, bara för sina jäkla kommentarer hela tiden^^
Jag trodde inte att jag nånsin skulle känna såhär för ett jobb. Ni vet, ett jobb.Du går dit, gör din åtta timmar, en timme lunch, räknar ner de sista två timmarna, och bara pustar och ler av lycka när klockan är slagen och du får gå hem.
Inte då. Jag nästan spritter upp ur sängen kvart över sju varje morgon. (Nej, jag har inte ett leende på läpparna när jag vaknar, och jag sjunger inte den första timmen, så illa är det inte. Än). Jag äter min äckliga havregrynsgröt med mycket äppelmos på. Skitsamma sockermängden, jag håller mig mätt. Jag ler och börjar nynna när jag kör till skolan, och väl där njuter jag av varenda minut. Det är ett jobb, okej?
Skratta gärna, men jag, Jonna Carlsson, har funnit mitt kall här i livet. Hösten -09: Kalmar, lärarutbildningen.
Let's övergå till ett annat ämne. Ett annat föremål för mina tankar. Mina vänner. Det är en snedvriden värld. Jag har så underbara kompisar, men jag vete tusan vad jag nånsin kan ha gjort för att förtjäna dom... Jag är så sjukt dålig på att hålla kontakten, så det finns inte. Telefon? Jag minns knappt hur man ringer. Ska sägas att jag gillar verkligen inte att prata i telefon. Föredrar att skriva. Tror jag ska starta en brevcirkel och börja skicka brev. Kan väl vara trevligt? Jag vill så gärna visa att jag bryr mig, men kommer aldrig till skott. Men, till alla som betraktar sig som mina vänner (Säger du att
du är min vän, så är du kanske - förmodligen - det) - Ni ÄR bäst och jag vore ingenting utan er. Det är INGEN annan som låter mig prata utan att säga "men håll käften nån gång va?". Skämt åsido. Jag är så glad att ni finns <3.
Stjärnorna finns alltid där, till och med på dagen, man kan bara inte se dom ibland.
Kärlek då, undrar ni. Det var ju också ett ämne. Som jag är förbannat trött på just nu. Fortfarande kär, oh ja, men vad göra? You would cry too if it happened to you.
Nej, vet nån vad... Nu får det vara nog med pretentiöst skitsnack och jonnalogik för ikväll. Jag har annat att göra. Sova. Men innan dess ska jag nog försöka knåpa ihop en dikt... Skriver förfärligt lite nuförtiden...
Du ler, ler, skrattar och ler
mina ögon ber dig ständigt om mer
du har mig i varje andetag
du ler alltid när jag är svag
Det här är bara en parantes:
Veckans fem goaste händelser:
5. Felix och Antons försök att markera mig när vi spelade fotboll. En på var sida. (Dessvärre halkade jag och landade raklång när jag fick bollen. "ÄÄÄÄGD!" Vrålade dom. Hej, märks inte att ni är tvillingar, när blev ni det?)
4. Välkomnandet i måndags.
3. När Anton skrämde mig, sen hånade mig genom att låta som en kyckling xD
2. Att Rasmus (J) och Dennis jobbade så bra när jag hjälpte dom.
1. När lilla Rasmus (v R) kom fram idag och kramade mig. Sötgöt.
Klacken måste ju också få ett omnämnande, bara för sina jäkla kommentarer hela tiden^^
Jag trodde inte att jag nånsin skulle känna såhär för ett jobb. Ni vet, ett jobb.Du går dit, gör din åtta timmar, en timme lunch, räknar ner de sista två timmarna, och bara pustar och ler av lycka när klockan är slagen och du får gå hem.
Inte då. Jag nästan spritter upp ur sängen kvart över sju varje morgon. (Nej, jag har inte ett leende på läpparna när jag vaknar, och jag sjunger inte den första timmen, så illa är det inte. Än). Jag äter min äckliga havregrynsgröt med mycket äppelmos på. Skitsamma sockermängden, jag håller mig mätt. Jag ler och börjar nynna när jag kör till skolan, och väl där njuter jag av varenda minut. Det är ett jobb, okej?
Skratta gärna, men jag, Jonna Carlsson, har funnit mitt kall här i livet. Hösten -09: Kalmar, lärarutbildningen.
Let's övergå till ett annat ämne. Ett annat föremål för mina tankar. Mina vänner. Det är en snedvriden värld. Jag har så underbara kompisar, men jag vete tusan vad jag nånsin kan ha gjort för att förtjäna dom... Jag är så sjukt dålig på att hålla kontakten, så det finns inte. Telefon? Jag minns knappt hur man ringer. Ska sägas att jag gillar verkligen inte att prata i telefon. Föredrar att skriva. Tror jag ska starta en brevcirkel och börja skicka brev. Kan väl vara trevligt? Jag vill så gärna visa att jag bryr mig, men kommer aldrig till skott. Men, till alla som betraktar sig som mina vänner (Säger du att
du är min vän, så är du kanske - förmodligen - det) - Ni ÄR bäst och jag vore ingenting utan er. Det är INGEN annan som låter mig prata utan att säga "men håll käften nån gång va?". Skämt åsido. Jag är så glad att ni finns <3.
Stjärnorna finns alltid där, till och med på dagen, man kan bara inte se dom ibland.
Kärlek då, undrar ni. Det var ju också ett ämne. Som jag är förbannat trött på just nu. Fortfarande kär, oh ja, men vad göra? You would cry too if it happened to you.
Nej, vet nån vad... Nu får det vara nog med pretentiöst skitsnack och jonnalogik för ikväll. Jag har annat att göra. Sova. Men innan dess ska jag nog försöka knåpa ihop en dikt... Skriver förfärligt lite nuförtiden...
Du ler, ler, skrattar och ler
mina ögon ber dig ständigt om mer
du har mig i varje andetag
du ler alltid när jag är svag
Kommentarer
Postat av: Jonna
Tycker inte heller om att använda telefonen, verkligen ingen telefonmänniska.. Föredrar skrivandet jag också, och Jonna...Jag är din vän, och kommer vara det så länge du vill ha mig som vän! =)
Trackback
