Jonnieponken

När jag tänker kärlek så blir det nästan tyst i huvudet. Alla tankar stannar av. För att sedan sätta full fart igen. Jag tänker på kärlekssånger. Jag tänker på Ne-Yo och deras låt som heter "so sick of love songs", jag tänker Ronan Keating och Stolthet och fördom.
Mest av allt tänker jag på dig. På mina foton på dig. Jag tänker på den enda gång jag har hört dig sjunga. Jag tänker på ditt leende. På dina blickar. På dina enormt vackra ögon. Men hur förklarar man för en kille att jo, du är vacker och snygg och söt och sexig som fan, men det är inte så viktigt i mitt sammanhang? Hur förklarar man det? Hur förklarar jag att jag älskar när du skrattar, att jag inte kan hålla mig för skratt? Hur förklarar jag att jag älskar ditt leende för att det får ditt ansikte att lysa upp? Hur förklarar jag att jag älskar ditt sätt att berätta, din mimik, dina ljudeffekter och det faktum att du utan att tveka ser mig i ögonen medans du pratar?
Jag kommer aldrig att glömma när jag hörde dig sjunga. Det är en episod som klamrar sig fast i huvudet. Du gjorde det inte ens medvetet, det var bara en liten parodi, för att ge uttryck åt scenen som utspelade sig just då. Du märkte nog inte ens att jag satt och log för mig själv.
Jag tycker så outsinligt mycket om dig, oavsett om du är full och tjatig eller nykter och tyst. Jag har svårt att förstå att jag ens har lyckats prata med dig, att jag kan andas när du är i närheten.
Hur ofta försöker jag inte hitta en anledning att prata om något, vadsomhelst, som ger mig en chans att nämna dig? Hur ofta gör jag inte allt för att få se dig?
Jag skulle resa världen runt, jag skulle bränna mina böcker, jag skulle göra allt för dig som jag aldrig skulle göra för någon annan. Bara av den enkla anledningen att du är du.
För att du är en underbar person, för att ditt leende smälter isberg och för att din röst och ditt skratt har etsat sig fast i mitt hjärta, fastkilat mellan mina revben. För att du är skönhet, glädje och allt som är bra med världen personifierat.
För att jag tycker så helvetes mycket om dig.

Förlåt att jag flippar iväg såhär, men det här är enda sättet jag någonsin kommer att kunna tala om vad jag känner, för jag kommer aldrig att berätta för dig (jag önskar att jag vågade) och när morgondagen gryr så kommer jag att radera detta inlägget för att ingen ska få reda på min idioti. Men du är fin, bara så du vet.

Den finaste i hela jävla världen.