Jonnieponken

Jag kommer ihåg när man var liten, sådär 9-10 år och satt och bläddrade i kändistidningar som råkat hamna framför en. Man funderade aldrig ett jota på hur gamla de där kändisarna egentligen var, eller hurdana de var, de bara var. Man brydde sig inte. Enda bombnedslaget jag kan minnas var Aaron Carter, som väl var ett år äldre, eller något sånt. Nu när man sitter och läser om kändisar, tänker man ibland; "Fan, han/hon ser inte gammal ut", så kollar man upp det och finner att personen ifråga är född samma år som en själv, eller t o m senare.
När sånt händer börjar jag fundera på vad jag egentligen har lyckats göra med mitt liv.
Och vad kommer jag fram till?
Inte ett skit.

På sätt och vis älskar jag det, jag älskar att vara lantlollan, gå i mina mjukisbyxor och flipflops, fotboll 4 dagar i veckan, slappa på altanen, huset här i skogen, mina böcker och alla dom jag älskar.
På sätt och vis vill jag vara den där överbegåvade, hypade personen som alla pratar om, som alla imponeras av, som tjänar pengar som gräs och behandlar dom ungefär så också.
Men sen funderar jag över vad man skulle kunna förlora, om man verkligen blev den personen.
Och efter de tankarna har jag kommit fram till nånting.
Jag kommer vara lantlolla resten av mitt liv.

Ja, jag älskar Listerby. Ja, jag älskar skogen och havet och Åsavallen och macken och skolan och att jag kan hälsa på nästan varenda jävel för att jag känner dom. Här händer inte mycket, här händer snudd på ingenting, men jag är en såndär människa som flyter med, jag formar mig efter mönstret, mönstret formar sig inte efter mig.

She wears high heels, I wear sneakers
she's cheer captain and I'm on the bleachers
dreaming 'bout the day when you'll wake up and find
that what you're looking for has been here the whole time