Snälla?
Kan du inte knäcka mina revben istället för att krossa mitt hjärta?
Okej älskling, here's the deal. Jag trodde jag kunde släppa taget. Jag trodde att du var... bara någon. En i mängden som mina ögon fastnade vid några sekunder extra, en någon som mitt hjärta slog några extra slag för. Smärta. Jag ser dig. Jag pratar med dig. Rentav skrattar med dig ibland (och ibland åt dig). Men jag har inte rätten att röra dig. Jag vill veta. Jag vill röra vid din hand, smeka din kind, känna hur din hud känns mot min. Men jag har inte rätten. Du har rört mig, du har pratat med mig, du har lett mot mig, skrattat med mig (och åt mig), beordrat mig, sjungit för mig, bett mig om ursäkt, skällt på mig, sparkat en boll på mig, skämtat med mig, kastat en toffel på mig, funderat över mig.
Jag har skrattat åt dig, sett dig förbannad, sett dig bli skadad, hört dig sjunga, fått dina ölindränkta fingrar i håret, din andedräkt i ansiktet, jag har sett dig göra mål, räcka finger åt mig, sett dig betrakta mig, jag har retats med dig.
Vi har stått på en strand tillsammans och sett en stjärna falla.
De små stunderna i livet som gör det. Jag kan se dig framför mig nu. Jag vet hur du springer, hur du behandlar en fotboll, jag vet hur du skjuter och att du alltid stoppar ned matchtröjan på samma sätt i shortsen. Tänker du på det? Jag vet hur du ser ut när du stryker undan håret från ögonen, blicken i dina ögon när du koncentrerar dig. Då ler du aldrig. Men du är intensiv. Jag vet hur du pratar när du är nykter, jag vet att du är rolig, med din mimik och dina ljudeffekter. Jag vet hur du pratar när du är berusad och jag vet hur du låter när du är full. Hur du tänker halva konversationen och pratar halva. Att du aldrig slutar le.
Vi stod på en strand, vi såg en stjärna falla och jag önskade att kvällen aldrig skulle ta slut.
Men det är över nio månader sen.
Jag var kär i dig redan då.
Det finns dom som tror sig veta vem jag menar, det finns dom till vilka jag t o m sagt ett namn. Glöm allt. Ingen vet, ingen kommer nånsin veta. Det är ingen rolig kärlek, det är en smärtsam, förödmjukande besatthet som berövar mig allt vad stolthet heter. Och fanns det en knapp så hade jag tryckt på Off redan då, förra året.
Ingen sa att kärleken var enkel
de varnade för att den var svår
men varför kunde ingen tala om att den kan göra ont?
Okej älskling, here's the deal. Jag trodde jag kunde släppa taget. Jag trodde att du var... bara någon. En i mängden som mina ögon fastnade vid några sekunder extra, en någon som mitt hjärta slog några extra slag för. Smärta. Jag ser dig. Jag pratar med dig. Rentav skrattar med dig ibland (och ibland åt dig). Men jag har inte rätten att röra dig. Jag vill veta. Jag vill röra vid din hand, smeka din kind, känna hur din hud känns mot min. Men jag har inte rätten. Du har rört mig, du har pratat med mig, du har lett mot mig, skrattat med mig (och åt mig), beordrat mig, sjungit för mig, bett mig om ursäkt, skällt på mig, sparkat en boll på mig, skämtat med mig, kastat en toffel på mig, funderat över mig.
Jag har skrattat åt dig, sett dig förbannad, sett dig bli skadad, hört dig sjunga, fått dina ölindränkta fingrar i håret, din andedräkt i ansiktet, jag har sett dig göra mål, räcka finger åt mig, sett dig betrakta mig, jag har retats med dig.
Vi har stått på en strand tillsammans och sett en stjärna falla.
De små stunderna i livet som gör det. Jag kan se dig framför mig nu. Jag vet hur du springer, hur du behandlar en fotboll, jag vet hur du skjuter och att du alltid stoppar ned matchtröjan på samma sätt i shortsen. Tänker du på det? Jag vet hur du ser ut när du stryker undan håret från ögonen, blicken i dina ögon när du koncentrerar dig. Då ler du aldrig. Men du är intensiv. Jag vet hur du pratar när du är nykter, jag vet att du är rolig, med din mimik och dina ljudeffekter. Jag vet hur du pratar när du är berusad och jag vet hur du låter när du är full. Hur du tänker halva konversationen och pratar halva. Att du aldrig slutar le.
Vi stod på en strand, vi såg en stjärna falla och jag önskade att kvällen aldrig skulle ta slut.
Men det är över nio månader sen.
Jag var kär i dig redan då.
Det finns dom som tror sig veta vem jag menar, det finns dom till vilka jag t o m sagt ett namn. Glöm allt. Ingen vet, ingen kommer nånsin veta. Det är ingen rolig kärlek, det är en smärtsam, förödmjukande besatthet som berövar mig allt vad stolthet heter. Och fanns det en knapp så hade jag tryckt på Off redan då, förra året.
Ingen sa att kärleken var enkel
de varnade för att den var svår
men varför kunde ingen tala om att den kan göra ont?
Kommentarer
Trackback
