Jonnieponken

... och köpa mig ett nytt med någon som dig

Jag har fått Lasse Lindh på hjärnan. Lyssnar enbart på honom för tillfället. Och jag älskar Svenska Hjärtan.

Funderingarna går deep down såhär en händelselös fredagskväll. Jag saknar fotbollen fruktansvärt mycket, men ändå är jag orolig för att komma tillbaka dit. Jag har inte tränat fotboll på... Jag spelade sista matchen nån gång i september, och jag har inte rört en fotboll sedan dess. Mina fötter saknar det. Resten av mig också. Jag saknar stämningen inne på Maxi cup, uppvärmningen nere vid judohallen. Jag saknar träningarna inne på Snäck med teknikboll (givande när man inte besitter ett uns teknik). Försäsongsträningen, som är a pain in the ass. SpringaSpringaSpringa. De första uteträningarna när man fryser bort kroppsdelar i kylan. Vattnet i flaskorna vid sidan av planen fryser också, medans vi springerspringerspringer.
Jag saknar mitt lag.

Att blogga samtidigt som man kollar på film (You've got mail) är rentav blåst. Fungerar inte riktigt för mig. Jag blir okoncentrerad på bägge, vilket slutar med att jag fattar ingenting av nåntning.

Jag har också lyckats komma fram till att jag älskar Kalmar. Jag är innerligt, väldigt, oerhört tacksam och glad att jag valde den staden. Jag gillar att jag har nära till allting, att det är en större stad (jag kan inte ens säga att jag nåt att jämföra med), men det är mysigt. Jag har vant mig vid att det blåser 24-7. Vart jag än ska så är det motvind. Alla tider på dygnet. Anytime. Vinden i Kalmar kan man lita på! I år vill jag se flera Kalmar FF-matcher också.

På det hela taget - nöjd. Men med beslutsångest. Om allt.

Vi smyger omkring på tå
livrädda för att störa och vi har tappat våra ord och när vi väl hittar dom igen blir dom bara kantiga och fel