Jonnieponken

... och du har så mjuka läppar

(♥)

I don't mind it
I don't mind at all

Jag har tappat målföret, i alla fall pappersvägen. Jag hittar inga ord, kreativiteten har packat sina väskor och dragit för att hemsöka nån annan att sabba livet för. Jag brukade skriva så mycket och jag kunde. Jag kan inte längre. Jag skriver mina dikter, men snubblar över orden och tappar all mening. Om jag tappar mina ord så har jag ingenting kvar. Om jag inte kan skriva mina känslor så kommer jag att gå sönder inombords.

Det finns helt enkelt för mycket som man inte kan säga. Det är fysiska och psykiska spärrar, och jag kan inte. Jag måste skriva, jag måste ha ord.

Jag har hört det mer än en gång, med olika tonfall och i olika sammanhang, att jag pratar så mycket, men säger ingenting. Nej, det är klart. Prat är bara för det ytliga. Man lämnar inte ut sig i prat. För man blir hudlös och har ingenting att sätta emot.

Jag tror att det är ditt fel.

Du är det bästa som har hänt
en idiot som jag