Reflektion... Egendomligt
Caterpillar in a tree
How you wonder who you'll be
Can't go far, but you can always dream
Det är konstigt, det här med ensamhet. När känslan kommer över en, spelar det ingen roll vem eller vad som finns runt om dig.
Jag ligger i sängen i mitt nedsläckta rum, viskar fram sånger och lyssnar på små ljud som kommer sig av att man bor ihop med 9 andra, i en liten stad.
Och just nu är jag världens mest ensamma människa.
Just nu skulle jag vilja ha en sån där vanlig, magisk kväll. Ute på sjön, med hela, stora båtfamiljen. Spelkväll med lilla korridorsfamiljen här på Hospitalet. En regnruskig kväll hemma i Leråkra, jag, mamma och pappa i soffan, med varsin bok i nyporna. Fotbollsträning med FO och fina laget. Filmmys och skitsnack med Sandra, Sarah, Sofie och Ida.
Men nu ska jag sluta med detta offentliga självömkande för den här gången. Jag ska återgå till att grubbla, känna mig sorgsen och viska fram skälvande sånger.
Vem vet, jag kanske sjunger mig själv till sömns.
