So why don't we go
... somewhere only we know
Jag är 23 år. Vuxen, säger vissa. Ungdom, säger andra. Barn, finns det dom som säger, men det är bara för att de gillar att jävlas med mig.
23 år. Vad är jag då? Jag har inte en jävla aning. Man förväntas vara vuxen, och visst. Jag har mitt ICA-kort, jag betalar min hyra och lagar min mat, jag tvättar och svär över Radiotjänst. Man förväntas vara ungdom, och jodå. Jag blir ögonblickskär i ett leende, skrattar för högt och har vattenkrig, jag viskar och fnissar med kompisar. Barn? Jag antar det. Jag avgudar Disney, jag vägrar se saker och ting för vad de verkligen är och jag har inte satt hänglås på min fantasi.
Jag är bra på att vara ensam, men jag är inte säker på att det visar på någon särskild kategori. Faktum är (och det är sånt här som gör mig konstig. Bland annat) att jag älskar att vara ensam. Det är skönt, att stänga dörren ut till korridoren, stänga ute ljud och ljus och sitta här i mörker och fundera. Skriva. Grubbla. Jag pratar inte om en halvtimme nån gång då och då. Många kvällar varje vecka, gör jag så här. Mamma hade väldigt svårt att förstå det när jag bodde hemma, så fort jag skulle vara ensam hemma nån kväll, så började hon fråga vad mina vänner skulle göra, skulle inte jag hitta på nåt, ringa nån, åka till nån, nån komma hit. Jag är inte en person som kräver sällskap jämt.
Jag har all världens ord, all världens händelser, hela v-ä-r-l-d-e-n i mitt huvud, jag är aldrig ensam på samma vis som alla de som låst in sin fantasi, alla de som glömt den. Om jag vantrivs med verkligheten, varför ska jag då stövla på där, när jag kan skapa en fantastisk plats?
Men fantasiflödet gör en ensam. För visst, träffar jag någon, så kan jag se glädjen och lyckan som kan följa av att möta någon ny. Men fem minuter senare, jag har sett hur träffar, kyssar, kompispresentationer och allt sånt skulle se ut, då ser jag den andra sidan av myntet.
Den sidan där han upptäcker att jag inte plattar håret till vardags, ratar jeans för mjukisbyxor, aldrig pallar sminka mig och är strängt taget en otrolig nörd. När han ser hur jag lever livet genom ord, letar skatter i mina böcker och drömmer om ett liv som kunde tagits från en film.
Det är svårt, det där med verklighetsanknytning.
Så tio minuter efter att jag har träffat någon första gången, då har jag sett alla goda sidor och alla negativa sidor. Och eftersom jag inte är så naiv som jag låter folk tro för det mesta, så inser jag hur meningslöst det är att chansa och hoppas på att den goda sidan av myntet hamnar uppåt. Ifall man inte har några förväntningar, så slipper man bli besviken.
Men det leder också till att man känner sig alldeles för ensam, alldeles för ofta.
Jag kan gissa vad en hel del av er tänker, tankar i stil;
1. Kom över ditt självupptagna gnäll, det finns folk som svälter. Eller har AIDS. Your call.
2. Du kan ju inte resonera så, det leder ingen vart!
3. Exakt HUR ensam kan man vara när man bor i korridor?
Jag hade kunnat simma runt i världens största folkmassa och ändå vara ensam. Det finns ensamhet och ensamhet.
Men, jag ska lägga ner min självupptagna sida för en stund. Jag ska gå iväg, borsta tänderna och läsa om De Som Har Allt i Gossip Girl-boken jag har liggandes i badrummet. Sen ska jag krypa ner i sängen, rota fram blödiga kärlekslåtar på Spotify och somna med världens tommaste känsla inombords.
Och när jag vaknar, går vi iväg och äter hotellfrukost.
I don't know what day it is
I can't recall the season
I don't remember how we got this far
all I know is I'm loving you
for all the right reasons
In my sky you'll always be my morning star
Jag är 23 år. Vuxen, säger vissa. Ungdom, säger andra. Barn, finns det dom som säger, men det är bara för att de gillar att jävlas med mig.
23 år. Vad är jag då? Jag har inte en jävla aning. Man förväntas vara vuxen, och visst. Jag har mitt ICA-kort, jag betalar min hyra och lagar min mat, jag tvättar och svär över Radiotjänst. Man förväntas vara ungdom, och jodå. Jag blir ögonblickskär i ett leende, skrattar för högt och har vattenkrig, jag viskar och fnissar med kompisar. Barn? Jag antar det. Jag avgudar Disney, jag vägrar se saker och ting för vad de verkligen är och jag har inte satt hänglås på min fantasi.
Jag är bra på att vara ensam, men jag är inte säker på att det visar på någon särskild kategori. Faktum är (och det är sånt här som gör mig konstig. Bland annat) att jag älskar att vara ensam. Det är skönt, att stänga dörren ut till korridoren, stänga ute ljud och ljus och sitta här i mörker och fundera. Skriva. Grubbla. Jag pratar inte om en halvtimme nån gång då och då. Många kvällar varje vecka, gör jag så här. Mamma hade väldigt svårt att förstå det när jag bodde hemma, så fort jag skulle vara ensam hemma nån kväll, så började hon fråga vad mina vänner skulle göra, skulle inte jag hitta på nåt, ringa nån, åka till nån, nån komma hit. Jag är inte en person som kräver sällskap jämt.
Jag har all världens ord, all världens händelser, hela v-ä-r-l-d-e-n i mitt huvud, jag är aldrig ensam på samma vis som alla de som låst in sin fantasi, alla de som glömt den. Om jag vantrivs med verkligheten, varför ska jag då stövla på där, när jag kan skapa en fantastisk plats?
Men fantasiflödet gör en ensam. För visst, träffar jag någon, så kan jag se glädjen och lyckan som kan följa av att möta någon ny. Men fem minuter senare, jag har sett hur träffar, kyssar, kompispresentationer och allt sånt skulle se ut, då ser jag den andra sidan av myntet.
Den sidan där han upptäcker att jag inte plattar håret till vardags, ratar jeans för mjukisbyxor, aldrig pallar sminka mig och är strängt taget en otrolig nörd. När han ser hur jag lever livet genom ord, letar skatter i mina böcker och drömmer om ett liv som kunde tagits från en film.
Det är svårt, det där med verklighetsanknytning.
Så tio minuter efter att jag har träffat någon första gången, då har jag sett alla goda sidor och alla negativa sidor. Och eftersom jag inte är så naiv som jag låter folk tro för det mesta, så inser jag hur meningslöst det är att chansa och hoppas på att den goda sidan av myntet hamnar uppåt. Ifall man inte har några förväntningar, så slipper man bli besviken.
Men det leder också till att man känner sig alldeles för ensam, alldeles för ofta.
Jag kan gissa vad en hel del av er tänker, tankar i stil;
1. Kom över ditt självupptagna gnäll, det finns folk som svälter. Eller har AIDS. Your call.
2. Du kan ju inte resonera så, det leder ingen vart!
3. Exakt HUR ensam kan man vara när man bor i korridor?
Jag hade kunnat simma runt i världens största folkmassa och ändå vara ensam. Det finns ensamhet och ensamhet.
Men, jag ska lägga ner min självupptagna sida för en stund. Jag ska gå iväg, borsta tänderna och läsa om De Som Har Allt i Gossip Girl-boken jag har liggandes i badrummet. Sen ska jag krypa ner i sängen, rota fram blödiga kärlekslåtar på Spotify och somna med världens tommaste känsla inombords.
Och när jag vaknar, går vi iväg och äter hotellfrukost.
I don't know what day it is
I can't recall the season
I don't remember how we got this far
all I know is I'm loving you
for all the right reasons
In my sky you'll always be my morning star
Kommentarer
Trackback
