Vad vore jag
... utan dina andetag
Fast jag ljög nog om det där med att sova.
Det rycker i skrivarmuskeln, och som alltid vet jag inte ifall det slutar i en text eller med att jag sitter och stirrar frustrerat på skärmen. Det brukar sluta med en text.
Det där med att blogga, det är en svår balansgång. När jag tänker något, då vill jag skriva. Jag funderar inte över att folk läser min blogg, av den enkla anledningen att jag inte skriver för någon annans skull. Därför slår det mig i efterhand att vissa saker skulle jag inte ha skrivit.
Men det faller sig mycket naturligare för mig att skriva om saker än att prata om saker. Ingenting är verkligt förrän du har skrivit ned det. Jag är mycket duktigare på att snacka när jag är full - alla hämningar tar semester och latar sig i brassestolen och jag snackar som Hin Onde själv.
Och jag skriver alltid som jag fyllesnackar. Jag älskar ord, meningar, texter, böcker, låttexter, dikter, you name it. Jag AVSKYR analyser, högläsning och allt sånt. Att högläsa en bok inför en grupp ungar - låt gå. Men blotta tanken på att läsa något som jag själv har skrivit högt, det ger obehagskänslor från topp till tå.
Låt det bara vara vad det är, analysera inte. Att inte förstå allt, att få dra egna slutsatser, ge egna känslor, det är skönheten i att läsa. När man lyssnar på en låt funderar man inte nämnvärt över låtskrivarens känslor och tankar, det är de känslor och tankar som låten väcker hos en själv som är viktiga. Det är vad du förknippar låten med.
Men det här är bara en hög med skitsnack, så nu lägger jag ner. Stänger av datorn, plockar ut min syn, släcker lampan, kryper under täcket och funderar över dig istället.
Det kommer jag nog att göra, om sådär 2 timmar.
Jag skulle ge dig
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag
säga så
Fast jag ljög nog om det där med att sova.
Det rycker i skrivarmuskeln, och som alltid vet jag inte ifall det slutar i en text eller med att jag sitter och stirrar frustrerat på skärmen. Det brukar sluta med en text.
Det där med att blogga, det är en svår balansgång. När jag tänker något, då vill jag skriva. Jag funderar inte över att folk läser min blogg, av den enkla anledningen att jag inte skriver för någon annans skull. Därför slår det mig i efterhand att vissa saker skulle jag inte ha skrivit.
Men det faller sig mycket naturligare för mig att skriva om saker än att prata om saker. Ingenting är verkligt förrän du har skrivit ned det. Jag är mycket duktigare på att snacka när jag är full - alla hämningar tar semester och latar sig i brassestolen och jag snackar som Hin Onde själv.
Och jag skriver alltid som jag fyllesnackar. Jag älskar ord, meningar, texter, böcker, låttexter, dikter, you name it. Jag AVSKYR analyser, högläsning och allt sånt. Att högläsa en bok inför en grupp ungar - låt gå. Men blotta tanken på att läsa något som jag själv har skrivit högt, det ger obehagskänslor från topp till tå.
Låt det bara vara vad det är, analysera inte. Att inte förstå allt, att få dra egna slutsatser, ge egna känslor, det är skönheten i att läsa. När man lyssnar på en låt funderar man inte nämnvärt över låtskrivarens känslor och tankar, det är de känslor och tankar som låten väcker hos en själv som är viktiga. Det är vad du förknippar låten med.
Men det här är bara en hög med skitsnack, så nu lägger jag ner. Stänger av datorn, plockar ut min syn, släcker lampan, kryper under täcket och funderar över dig istället.
Det kommer jag nog att göra, om sådär 2 timmar.
Jag skulle ge dig
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag
säga så
Kommentarer
Trackback
