But I've seen it all in a small town
... had myself a ball in a small town
Klockan är 00:34 och egentligen borde jag sova. Jag är trött, huvudvärken ligger och lurar nånstans innanför pannan, den verkar begrunda huruvida den ska släppa sig själv lös eller inte.
Please don't, jag ska lägga mig. Snart.
Jag har inget direkt minne av den här dagen känns det som, jättekonstigt. Jag har varit på gymmet, jag har hämtat böcker på Pressbyrån och jag har pluggat. Och lekt med Louie i två evigheter, såklart.
Anja satt och muttrade om hur trött hon var när vi satt ute i soffan, och jag kom att tänka på en dikt som någon i skrivkursen skrev när vi gick i... åttan? Jag rände in i mitt rum och plockade fram "En kopp kaffe och en metafor, tack", och började bläddra. Japp, found it. Visade Anja, som läste och sen började bläddra. Och hittade såklart gammalt skräp som jag skrivit. Jag skämdes som en hund och ville helst slita boken ur nyporna på henne, men intalade mig själv att jag var vuxen nog att hantera att någon läser sånt som jag skrev för hundra år sen. Jag är nog inte riktigt så vuxen ännu, men jag är på väg i alla fall. Det är trots allt... Sisådär 9 år gammalt.
Jag har inga som helst bekymmer med att lägga ut grejer jag skriver på internet (beroende på VAR jag lägger ut att), men att ha folk jämte sig, som sitter och läser något som jag skrivit... Det tär på en. Något så grymt och fruktansvärt. Och givetvis säger alltid folk att saker och ting är bra, men vad tusan ska dom säga när man sitter jämte? Att skriva är så enormt personligt, och när någon ogillar det man skriver... Så betyder det att det finns en del av dig som de inte tycker om. Någon del av dig som de inte förstår.
Vilket egentligen är helt i sin ordning, om man tänker på saken. Men jag är knepig, just vad gäller sånt som jag själv skriver. Jag har inget mellanläge. Allt eller inget.
I alla fall drabbades jag av lite nostalgi där jag satt och kikade på "En kopp kaffe och en metafor, tack" och började berätta om skrivkursen. Jag är som en gammal åldring ibland, börjar jag snacka minnen så kan jag fortsätta i all evighet. Jag är bra, rentav lysande, på att minnas det förflutna.
Sen drabbades jag av skrivlust också (som om den nånsin är långt borta, men ändå), skrev en dikt och fortsatte på mitt projekt... =)
Godnatt, kära.
PS: Mitt i alltihop lyckades jag hitta en låt som är jag rakt igenom. Jag menar, kolla in John Mellencamps "Small town":
Well I was born in a small town
And I live in a small town
Prob'ly die in a small town
Oh, those small communities
All my friends are so small town
My parents live in the same small town
My job is so small town
Provides little opportunity
Educated in a small town
Taught the fear of Jesus in a small town
Used to daydream in that small town
Another boring romantic that's me
But I've seen it all in a small town
Had myself a ball in a small town
Married an L.A. doll and brought her to this small town
Now she's small town just like me
No I cannot forget where it is that I come from
I cannot forget the people who love me
Yeah, I can be myself here in this small town
And people let me be just what I want to be
Got nothing against a big town
Still hayseed enough to say
Look who's in the big town
But my bed is in a small town
Oh, and that's good enough for me
Well I was born in a small town
And I can breath in a small town
Gonna die in this small town
And that's prob'ly where they'll bury me
Klockan är 00:34 och egentligen borde jag sova. Jag är trött, huvudvärken ligger och lurar nånstans innanför pannan, den verkar begrunda huruvida den ska släppa sig själv lös eller inte.
Please don't, jag ska lägga mig. Snart.
Jag har inget direkt minne av den här dagen känns det som, jättekonstigt. Jag har varit på gymmet, jag har hämtat böcker på Pressbyrån och jag har pluggat. Och lekt med Louie i två evigheter, såklart.
Anja satt och muttrade om hur trött hon var när vi satt ute i soffan, och jag kom att tänka på en dikt som någon i skrivkursen skrev när vi gick i... åttan? Jag rände in i mitt rum och plockade fram "En kopp kaffe och en metafor, tack", och började bläddra. Japp, found it. Visade Anja, som läste och sen började bläddra. Och hittade såklart gammalt skräp som jag skrivit. Jag skämdes som en hund och ville helst slita boken ur nyporna på henne, men intalade mig själv att jag var vuxen nog att hantera att någon läser sånt som jag skrev för hundra år sen. Jag är nog inte riktigt så vuxen ännu, men jag är på väg i alla fall. Det är trots allt... Sisådär 9 år gammalt.
Jag har inga som helst bekymmer med att lägga ut grejer jag skriver på internet (beroende på VAR jag lägger ut att), men att ha folk jämte sig, som sitter och läser något som jag skrivit... Det tär på en. Något så grymt och fruktansvärt. Och givetvis säger alltid folk att saker och ting är bra, men vad tusan ska dom säga när man sitter jämte? Att skriva är så enormt personligt, och när någon ogillar det man skriver... Så betyder det att det finns en del av dig som de inte tycker om. Någon del av dig som de inte förstår.
Vilket egentligen är helt i sin ordning, om man tänker på saken. Men jag är knepig, just vad gäller sånt som jag själv skriver. Jag har inget mellanläge. Allt eller inget.
I alla fall drabbades jag av lite nostalgi där jag satt och kikade på "En kopp kaffe och en metafor, tack" och började berätta om skrivkursen. Jag är som en gammal åldring ibland, börjar jag snacka minnen så kan jag fortsätta i all evighet. Jag är bra, rentav lysande, på att minnas det förflutna.
Sen drabbades jag av skrivlust också (som om den nånsin är långt borta, men ändå), skrev en dikt och fortsatte på mitt projekt... =)
Godnatt, kära.
PS: Mitt i alltihop lyckades jag hitta en låt som är jag rakt igenom. Jag menar, kolla in John Mellencamps "Small town":
Well I was born in a small town
And I live in a small town
Prob'ly die in a small town
Oh, those small communities
All my friends are so small town
My parents live in the same small town
My job is so small town
Provides little opportunity
Educated in a small town
Taught the fear of Jesus in a small town
Used to daydream in that small town
Another boring romantic that's me
But I've seen it all in a small town
Had myself a ball in a small town
Married an L.A. doll and brought her to this small town
Now she's small town just like me
No I cannot forget where it is that I come from
I cannot forget the people who love me
Yeah, I can be myself here in this small town
And people let me be just what I want to be
Got nothing against a big town
Still hayseed enough to say
Look who's in the big town
But my bed is in a small town
Oh, and that's good enough for me
Well I was born in a small town
And I can breath in a small town
Gonna die in this small town
And that's prob'ly where they'll bury me
Kommentarer
Trackback
