Och jag andas luft från en småstad
... det är bara hav och kust och en småstad
Hur kommer det sig att "småstad" är snudd på ett skällsord? Ronneby kvalar väl definitivt in i den kategorin, och det enda man har hört under hela ens uppväxt, det är hur folk "vill bort från den här jävla hålan!"
Vilket jag förstår. Självklart, har man bott i Ronneby i 20 år så förstår man det. Men jag förstår också varför man stannar. För jo, visst är Ronneby litet. Ronneby är ingen stad, för tio butiker, och sådär femton pizzerior och lika många frisörsalonger, det gör inte en samling byggnader till en stad. Men vem säger att det är något dåligt?
Det finns mycket att avsky i Ronneby, som bristen på jobb, bristen på pengar till skolorna, rondeller vart hundrade meter, alla storstads-wannabes och allt sånt. Men det finns mycket att älska också, som första glassen på torget på våren, Tosia bonnadan, Maxi Cup, fotbollsintresset, skärgården, nyponbuskarna vid gångbron från nedre Brunnsvägen till Resecentrum, busschaufförer som känner igen en och låter en åka gratis när ingen ser och allt det där.
Jag har bott i Kalmar i två och ett halvt år nu, och jag älskar den här stan. För Kalmar är bara ännu en småstad. Här går man ensam i mörkret, med musik i öronen och utan en ständig känsla av att behöva se sig över axeln. Jag är ledsen, alla storstadsråttor och storstadswannabes, men jag kommer aldrig ansluta till er. Ingen direkt förlust för er del, för jag skulle bara gnälla på det mesta.
Min syrra bor i Stockholm (eller ja, 2 mil utanför i förorterna) och i maj har hon bott där i 12 år. Hon flyttade när jag var 11 och jag väntade i det oändliga på att hon skulle komma hem igen. Nu har det slagit mig, trots att jag inte har tänkt på saken på länge, att hon kommer nog aldrig lämna storstan. Hon är en av de lantlollor som blivit asfaltsbarn, som så många andra. Jag och Jenny är väldigt olika, men hon är min storasyster och jag önskar fortfarande att hon inte bodde 60 mil ifrån mig.
Jag är färdigutbildad i Kalmar om 10 månader, och vart jag hamnar sen? Gud vet. Jag mår illa vid tanken på att lämna Kalmar, och jag längtar efter att få flytta söderut, till båtliv och barndomsfolket och fotbollen. Det är svårt. Och det är tillfällen som nu man önskar att man hade en manual.
Japp, det var väl kvällens tankekedja det, och Gud så pretentiöst det kan låta ibland. Vet ni hur jag kom in på hela tankebanan? Jag fick Gyllene tiders "Småstad" på hjärnan. Så simpelt är livet ibland.
Jag gillar simpelt.
Och jag blev född i en småstad
jag växte upp, blev kär i en småstad
hur jag än vrider och jag vänder mig
så kommer allt tillbaka igen
och allt jag kan är spår från en småstad
och allt jag gör beror på en småstad
hur jag än böjer och jag vänder mig
så blir det till en småstad igen
Hur kommer det sig att "småstad" är snudd på ett skällsord? Ronneby kvalar väl definitivt in i den kategorin, och det enda man har hört under hela ens uppväxt, det är hur folk "vill bort från den här jävla hålan!"
Vilket jag förstår. Självklart, har man bott i Ronneby i 20 år så förstår man det. Men jag förstår också varför man stannar. För jo, visst är Ronneby litet. Ronneby är ingen stad, för tio butiker, och sådär femton pizzerior och lika många frisörsalonger, det gör inte en samling byggnader till en stad. Men vem säger att det är något dåligt?
Det finns mycket att avsky i Ronneby, som bristen på jobb, bristen på pengar till skolorna, rondeller vart hundrade meter, alla storstads-wannabes och allt sånt. Men det finns mycket att älska också, som första glassen på torget på våren, Tosia bonnadan, Maxi Cup, fotbollsintresset, skärgården, nyponbuskarna vid gångbron från nedre Brunnsvägen till Resecentrum, busschaufförer som känner igen en och låter en åka gratis när ingen ser och allt det där.
Jag har bott i Kalmar i två och ett halvt år nu, och jag älskar den här stan. För Kalmar är bara ännu en småstad. Här går man ensam i mörkret, med musik i öronen och utan en ständig känsla av att behöva se sig över axeln. Jag är ledsen, alla storstadsråttor och storstadswannabes, men jag kommer aldrig ansluta till er. Ingen direkt förlust för er del, för jag skulle bara gnälla på det mesta.
Min syrra bor i Stockholm (eller ja, 2 mil utanför i förorterna) och i maj har hon bott där i 12 år. Hon flyttade när jag var 11 och jag väntade i det oändliga på att hon skulle komma hem igen. Nu har det slagit mig, trots att jag inte har tänkt på saken på länge, att hon kommer nog aldrig lämna storstan. Hon är en av de lantlollor som blivit asfaltsbarn, som så många andra. Jag och Jenny är väldigt olika, men hon är min storasyster och jag önskar fortfarande att hon inte bodde 60 mil ifrån mig.
Jag är färdigutbildad i Kalmar om 10 månader, och vart jag hamnar sen? Gud vet. Jag mår illa vid tanken på att lämna Kalmar, och jag längtar efter att få flytta söderut, till båtliv och barndomsfolket och fotbollen. Det är svårt. Och det är tillfällen som nu man önskar att man hade en manual.
Japp, det var väl kvällens tankekedja det, och Gud så pretentiöst det kan låta ibland. Vet ni hur jag kom in på hela tankebanan? Jag fick Gyllene tiders "Småstad" på hjärnan. Så simpelt är livet ibland.
Jag gillar simpelt.
Och jag blev född i en småstad
jag växte upp, blev kär i en småstad
hur jag än vrider och jag vänder mig
så kommer allt tillbaka igen
och allt jag kan är spår från en småstad
och allt jag gör beror på en småstad
hur jag än böjer och jag vänder mig
så blir det till en småstad igen
Kommentarer
Postat av: Vevve
Jag håller med dig Jonnis! Småstad är bäst ;)
Trackback
