Båtliv del 3 - Vrakets historia
Vraket ja…
Mamma och pappa är inne på andra sommaren med Vraket, som den kallas i folkmun. Pappa hävdar att han ska döpa den till nåt annat, men det kommer han inte ha nåt för. Vrakets namn är nämligen ganska talande. Vi köpte den för… 4? År sen, tror jag. Pappa gav 27.000 för den. Av den enkla anledningen att den var ett vrak, för den hade sjunkit och legat på botten. Därför var den full av fin, fin sand. Inte bara båten, motorn också. Perfekt projekt, tyckte pappa! Mamma godkände motvilligt, och hjälpte till att plocka ut pengar så han kunde ta med sig. När de hämtade den, slängde mamma en blick på den och sa att hade hon vetat hur den såg ut hade han inte fått ett öre av henne. Pappa skrattade bort det, sen skred han till verket.
Det var ungefär hur mycket som helst att göra i båten, och det enda pappa inte rev ut, det var väl egentligen skrovet. Mig satte han till att göra ”roliga” småjobb, till exempel peta bort alla små glasbitar som satt kvar i ramen till rutan. Jag vet inte riktigt vilken uppfattning pappa har om vad som är kul, men jag delade den inte just då. Jag satte igång, med en skruvmejsel som verktyg. Hade väl hunnit halvvägs runt ramen innan jag slant och körde skruvmejseln rätt i fingret på mig själv. Fingret började ösblöda, jag övervägde att gråta, men kom fram till att det förmodligen inte skulle rendera några medlidandepoäng hos pappa. Så jag muttrade och visade honom fingret, varpå pappa skrattar, säger att jag är en klant och återgår till sitt. Faderskärlek, kallas det visst.
Motorn ville pappa inte ge sig på att fixa själv, då den lämnades in nere i Vägga och fixades i ordning. Och så, förra sommaren, sjösattes Vraket för första gången.
Första nervositetsmomentet var, helt enkelt, ”kommer den att sjunka?”. Pappa och jag hade dragit ner den på trailern och hjälptes åt att veva i den. Sara påpekade att hon nog skulle börja gråta av skratt om den sjönk. Jag misstänker att pappa hade behövt ambulans om den hade gjort så. Men ut kom den, och så skulle vi ha igång motorn. Nyfikna människor trillade ner, så till slut satt, förutom jag och pappa, Micke, Monica, Sara och Simon också nere i båten. Och den startade inte. Såg hur pappa kreverade lite mer för varje försök. De drev ändå med Monica, sa att motorn var en V6:a. Till slut upptäckte Micke att pappa hade ju gas på, och då startar den ju inte! I friläge, vred om nyckeln och motordånet skrämde slag på varenda fågel inom två kilometers avstånd. Pappa torkade svetten ur pannan och flinade glatt. ”Fan Gert”, sa Monica, ”den låter ju som en V8!” Vi andra hade glömt det, det blev en kollektiv suck innan jag förklarade att det ÄR en V8. Pappa hade ju berättat för Gud och alla människor att det var en V8 i hans nya båt (”i vraket?” var den givna motfrågan), och Monica kan ha varit den enda som glömt det.
När vi väl kom ut med Vraket var det snudd på en legendarisk händelse, det där som pappa hade hävdat skulle hända i minst två års tid. Folk man knappt känner ens en gång hejdade en och frågade när Vraket egentligen skulle sjösättas. Så ryktet om båten spreds långt innan båten själv faktiskt kom i vattnet.
Den veckan låg vi på Dragsö och Haglö, bland annat. Första kvällen plockade pappa, till allas förtjusning, fram en flaska champagne. Allihopa fick väl ungefär två klunkar var, men det blev en skål för Vraket, som efter många om och men äntligen var sjösatt.
