Poetica

Som om våra själar har frusit till is
och blodet har stelnat inom oss
för kärleks första kyss finns det inget bevis
och ingen skulle nånsin tro på det, förstås 

Ögonen så hårda och kalla som glas
vill inte minnas hur det en gång var
men varje dygn går förnekelsen i kras
för mot nattens drömmar finns inget försvar

Den dag då vi alla har tårar av stål
och hjärtan av ädel och stenhård titan
där själen bodde ett nattsvart hål
kommer drömmen ändå att vara likadan 

För kärleks första kyss har vi aldrig träffat på
men den vägrar förnekas, på kärleks vis
så vi drömmer om kärlek och Kyssen ändå
Jag vill aldrig någonsin frysa till is
jag vill aldrig leva med stelnat blod
aldrig förneka ett känslobevis
jag vill leva på kärlek och vackra ord

© Jonna Carlsson

En bädd av glöd
du och jag
svart och röd
morgondag

Helig är vad heligt gör
ren som tänker rent
avundsjuka som förstör
när insikt kom för sent

Som rosenblad är läppar röda
suckar hud mot hud
en ordlös bön som önskar glöda
ända hem till Gud

© Jonna Carlsson

Vi sökte guld och ädelstenar
kraft som helar
kraft som renar

Materiella, nobla ting
sök i ring
vida omkring

I skölden speglas glömda härar
krig som enar
krig som särar

Drakens guld i sal av sten
lågan flämtar
vinden ven

Det kom av dödens andedräkt
en liten pust
en kylig fläkt

Förnuft förändras nära natt
draken vaktar
gammal skatt

En konung på tron i pelarsal
pärlprydd krona
vän i tal

Som offer för en ritual
själ befrias
från sitt skal

Månens skugga, vingad fara
kommer för dig
vänta bara

Glöm din sköld och drakens skatt
sov i frid
i barnanatt

Glöm din kung och krig som enar
ritual
och ädelstenar

Glöm och dröm i mörk natt
när svart är himmel
stjärnbesatt

© Jonna Carlsson

En bråkdel av allt vi var en gång
fragment av en trasig och bortglömd sång
som för många gånger har gått på repeat
hos en själ som kläs både svart och vit

Torkade rosor som glömdes bort
när tiden att leva blev alltför kort
en tanke växte sig skrämmande stor
och förnuftet gick vilse där dårskapen bor

Som olja och vatten förenades vi
ett vi utan spår av förening i
jag blev inte du och du skydde mig
och jag älskade mig när jag hatade dig

En kärlek väger tyngre än hat
och vi blir aldrig vi för att jag är lat
du bär inte tyngden för du är för klen
uppbyggd av lättmjölk och brutna ben

Men jag kunde bära bördan av två
men valde att tappa greppet ändå
för lat för förening av olja och vatten
skorrande ljud och drömmar om natten

Du och jag blev aldrig vi i förening
vi var blott en sång med förlorad mening

© Jonna Carlsson

Vi är inte ljuvhet
och skönhet
det är inte kärlek
eller tycke
vi är kemi
och elektrisk ström
ren biologi
och vi repellerar inte
vi attraheras
som plus- och minuspol
dras vi till varann
du och jag
aldrig kärlek
bara kemi

© Jonna Carlsson

Ge mig minnen med sommar i
där röster blandas med harmoni
och vågor svallar som bakgrundsljud
när stjärnor leder oss hem till Gud

Ett minne med stålgrå bisterhet
där speglar visar vad ingen vet
och innehåll av metall slår ut
den visdom som fanns förut

Jag kommer ihåg något gnistrande vitt
en tid när allt som var mitt var ditt
en grönskande lövskog i vårens tid
där osalig ande en gång fann frid

En grav är bunden till skogens sten
som jag är bunden till svaga ben
den konkreta världen har fångat oss
när vi leddes vilse av skogens irrbloss

Individer vilse i fjärran land
som skönhet uppträdd på pärlhalsband
fångad i världens periferi
visioner med skräck och fruktan i

Vi slogs i bojor av världen sen
när himmelen glömde bort oss igen

Men fiende glömdes och bråk blev vän
och vardag blev blekaste grått igen
då bruten och bräcklig ande blev fri
kom minnen med all världens skönhet i

© Jonna Carlsson

En tung doft av vanilj
följer i dina spår
mascararester kring ögonen
är kvar sen igår

Blonderat, plattat hår
vilken klyscha du är
och hur tänkte han
som föll och blev kär?

Han föll för dig
och hösten kom tidigt i år
en bild där ni kysser varandra
en vinter som aldrig blev vår

Jag hade inte räknat med det
trodde det fanns tid för spel
men natten blev svart eftersom
jag på något vis räknade fel

Jag kan bara räkna till tre
dig, mig, vad vi kan bli
men jag vill bara räkna till ett
vi

Men tåget har gått
och mina broar är brända
jag var blind för allt
det där som inte fick hända

Men du är väl lycklig nu
och din höst har väl blivit vår
min vinter blev till istid
och hjärtat frös sönder igår

© Jonna Carlsson

Fågelsång i närheten
och himmel över hav
landet utan minnen
som hoppet övergav

Stålgrå vindar blåser
piskar vågor mot stränder
allt vad finns av liv
håller vi i våra händer

För molnen är inte vita här
och himlen är inte så blå
ett land fullt av tecken
som ingen kan förstå

Ljuden tonar ut i natten
mörkret kväver all sång
vi snubblar över små fragment
av vad vi var en gång

För dörrarna är låsta nu
och väggarna av sten
och vi behöver något som bär oss
bättre än våra ben

© Jonna Carlsson