I've been walking these streets so long
... singing the same old song
(♥)
Tisdag. Tuesday. Dienstag. Martedì.
Och jag är ledig. Ingen VFU. Känns jättekonstigt. Så jag gjorde något som är totalt olikt mig: vaknade tio i nio, STEG UPP, drog med täcke o kudde ner till soffan, bäddade ner mig med lite körsbärstomater, en kopp te och en Vänner-DVD i spelaren.
Halv tolv hade jag dessutom hunnit igenom första artikeln av de fyra som jag ska jobba mig igenom. Tänkte ta en per dag denna veckan, lite lagom så =)
Igår var det derby! Listerby IK - Johannishus SK. Massa människor, och nog visste man sisådär 85% av dom ;) Listerby vann med 3-0 (kanske inte helt oväntat). Jag och Sara satt och tryckte under hennes paraply, och när vi skulle hem skrattade Klacken åt oss:
"Haha, här kommer Humle och Dumle!" D'oh. Vi åkte hem till familjen Jönsson och fikade, te och kärleksmums. Pratade massa båtminnen, så både vi och Micke och Monica höll på att bryta samman.
Har precis tittat klart på Pocahontas. Alltså. Disney. Vad ska man säga? Jag vet att nån av mina kompisar sa, för ganska längesen, att vi nog är rätt bra människor ändå, vi som är uppvuxna med Disney. Det kan kanske vara så? Vi har Peter Pan, som handlar om att bli vuxen. Skönheten och Odjuret som talar om för oss att skönheten finns inuti. Pocahontas som visar på det idiotiska i främlingsfientlighet, att okunskap föder rädsla. Och såklart, i alla filmer, kärlek övervinner allt. Hmm.
Jag köper inte det där med att ge upp allt man har för någon annan. Jag är en hopplös, sentimental romantiker ända ut i fingerspetsarna, men glöm att jag skulle ge upp alla böcker och skrivblock och foton för någon. Att vara själv är att ha det bekvämt. Jag tror fortfarande att vara två tillsammans är det bästa livet av alla, men att vara ensam är inte illa. Jag föreställer mig alltid mig själv ensam - 2 år fram i tiden eller 12 år. Jag är lat och bekväm, helt enkelt. För är jag ensam, då kan jag skriksjunga med min hiskeliga röst, jag kan läsa alla mina lediga timmar, ingen snarkar i mitt öra eller andas mig i ansiktet, och jag kan sitta uppe till fyra på natten och skriva om jag vill det.
Att döma av ovanstående fundering kommer jag förmodligen bli en av de där som upptäcks döda i sin lägenhet (hus, dock) efter tre-fyra veckor, en såndär excentrisk gammal tant som skrämmer slag små barn och hytter med käppen åt ungdomar.
Gud bevare oss.
Men jag är glad ändå =D
Like a rhinestone cowboy
riding out on a horse in a star-spangled rodeo
like a rhinestone cowboy
getting cards and letters from people I don't even know
and offers' coming over the phone
(♥)
Tisdag. Tuesday. Dienstag. Martedì.
Och jag är ledig. Ingen VFU. Känns jättekonstigt. Så jag gjorde något som är totalt olikt mig: vaknade tio i nio, STEG UPP, drog med täcke o kudde ner till soffan, bäddade ner mig med lite körsbärstomater, en kopp te och en Vänner-DVD i spelaren.
Halv tolv hade jag dessutom hunnit igenom första artikeln av de fyra som jag ska jobba mig igenom. Tänkte ta en per dag denna veckan, lite lagom så =)
Igår var det derby! Listerby IK - Johannishus SK. Massa människor, och nog visste man sisådär 85% av dom ;) Listerby vann med 3-0 (kanske inte helt oväntat). Jag och Sara satt och tryckte under hennes paraply, och när vi skulle hem skrattade Klacken åt oss:
"Haha, här kommer Humle och Dumle!" D'oh. Vi åkte hem till familjen Jönsson och fikade, te och kärleksmums. Pratade massa båtminnen, så både vi och Micke och Monica höll på att bryta samman.
Har precis tittat klart på Pocahontas. Alltså. Disney. Vad ska man säga? Jag vet att nån av mina kompisar sa, för ganska längesen, att vi nog är rätt bra människor ändå, vi som är uppvuxna med Disney. Det kan kanske vara så? Vi har Peter Pan, som handlar om att bli vuxen. Skönheten och Odjuret som talar om för oss att skönheten finns inuti. Pocahontas som visar på det idiotiska i främlingsfientlighet, att okunskap föder rädsla. Och såklart, i alla filmer, kärlek övervinner allt. Hmm.
Jag köper inte det där med att ge upp allt man har för någon annan. Jag är en hopplös, sentimental romantiker ända ut i fingerspetsarna, men glöm att jag skulle ge upp alla böcker och skrivblock och foton för någon. Att vara själv är att ha det bekvämt. Jag tror fortfarande att vara två tillsammans är det bästa livet av alla, men att vara ensam är inte illa. Jag föreställer mig alltid mig själv ensam - 2 år fram i tiden eller 12 år. Jag är lat och bekväm, helt enkelt. För är jag ensam, då kan jag skriksjunga med min hiskeliga röst, jag kan läsa alla mina lediga timmar, ingen snarkar i mitt öra eller andas mig i ansiktet, och jag kan sitta uppe till fyra på natten och skriva om jag vill det.
Att döma av ovanstående fundering kommer jag förmodligen bli en av de där som upptäcks döda i sin lägenhet (hus, dock) efter tre-fyra veckor, en såndär excentrisk gammal tant som skrämmer slag små barn och hytter med käppen åt ungdomar.
Gud bevare oss.
Men jag är glad ändå =D
Like a rhinestone cowboy
riding out on a horse in a star-spangled rodeo
like a rhinestone cowboy
getting cards and letters from people I don't even know
and offers' coming over the phone
Kommentarer
Trackback
