Jonnieponken

... run your fingers through my hair

 

Hmm, det är intressant det där med personligheter. Öppna ett lock, och få ett vattenfall. Jag har fått höra – vilket har lett till att jag frågar ut folk – att jag tydligen är en person som är svår att komma in på livet. Det är lite skoj, för jag har alltid sett mig som en rätt öppen person. Jag berättar tydligen inte djupgående saker, eller saker som jag verkligen älskar/hatar (jag verkar alltså inte gå längre än till ”gillar” och ”ogillar”) och jag berättar kanske vad eller vart eller hur, men analyser håller jag för mig själv.

Det är inte klokt vad man kan missbedöma sig själv. Fascinerande.

Förmodligen har det att göra med att jag fungerar enligt devisen ”vill någon veta något så frågar dom”. Men, det kan ju faktiskt vara så att man inte nyter fråga. Att det känns som en sak som man bara inte frågar någon annan. Därför ska man alltså berätta självmant. Vilket är bra knepigt när man utgår ifrån att om en person inte frågar så är den inte intresserad.

Inte för att jag är sån. Jag ska tala om en hemlis för er. Jag är faktiskt sjukligt nyfiken. Hade jag kommit över min taktkänsla och faktiskt ställt alla frågor till folk som jag vill ställa, då hade ingen fått en lugn stund någonsin mer, förmodligen. Jag har blivit bättre (förut var jag hopplös), men gode tid vad jag önskar att jag kunde läsa tankar.

Men alltså, svår att komma in på livet. Jag undrar om jag lägger allt det där i saker jag skriver istället? Det måste finnas en anledning att jag hann skriva sådär 3000 dikter under högstadiet (och förmodligen lika många därefter).

Egentligen är jag faktiskt också en sådan som vill berätta. Jag tror att jag skulle kunna sitta en hel kväll och berätta allt om mig själv, stort och smått. Men samtidigt – vem fan är intresserad? Vem i hela fridens namn vill sitta och höra mitt livs historia och alla mina funderingar? JA, jag vill veta allt om alla (helst), men så är jag osunt intresserad av människor också. En iakttagare, om ni så vill.

Jaja, varför grubbla. Egentligen? Man är som man är, när man inte blev som man skulle.

Idag har jag… Sovit. Gudars, jag sover illa nu. Så, tre koppar kaffe senare… Mötte Sarah i hamnen, eller ska jag säga i båten! Hon satt bak i båten, hade till och med fällt ner kapellet! Blivande båtmänniska där, ja ;) Vi stack ut till Slädö, låg o gottade oss i solen. Sen efter en och en halv timme nånting körde vi in till Slättanäs för att hämta Sofie. Bara det att sen ville inte Tumlaren vara med längre. Dog 3 ggr innan badplatsen. Hmm. Ringde pappa för att höra vad han trodde (alla i båtfamiljen är iväg på äventyr – västra, östra, Tromtö, osv, betyder att ingen kan hämta en!), och han avrådde oss från att sticka ut. Så vi puttrade inåt. Och Suzukin dog IGEN. Grrr. Igår startade den (och gick!) på första försöket, så vart lite surt.

Så eftersom vi blev blåsta på sjön stack vi ut till Millegarne! Borrade ner oss i sanden och hade jättemysigt i några timmar =) Sarah droppade av oss i hamnen och gav sig av på illsken. Sofie och jag led inte av nån vidare brådska, så vi dröjde kvar och dillade om livet i allmänhet en stund. Sen gick Clion hem på högvarv, för då frös jag lite, kors i taket. Så nu sitter jag och funderar på om jag ska sova eller inte. Det lutar åt att gå och lägga mig med min bok. Känns klart som en bra idé. Mellan två världar, av Raymond E Feist. Har ni inte läst Kriget om rämnan-serien så rekommenderas den starkt!!

God natt, kära.

My, my, my, whiskey and rye
don’t it make you feel so fine
right or wrong
don’t it turn you on
can’t you see we’re wasting time?