Jonnieponken

... some days are stone

 

LÄS INTE!

 

Detta är ett förbannat och gnälligt inlägg, för jag är tvungen att gnälla av mig.

 

Det är dead meat och brutet självförtroende som talar. Jag stack iväg på min vanliga promenad idag, har väl knallat den sisådär 3-4 veckor. Tar ungefär en timme att gå, i rask takt. Och idag vart jag osedvanligt pigg, praktiskt taget studsade fram i mina kempa-dojor. Så jag tänkte "vafan", tog en rövare och började springa när jag gått halva rundan. Tänkte att jag kunde jogga Kalmarsundsparken hem, det är inte ens särskilt långt.

 

500 meter. FEMHUNDRA jävla meter kom jag. Sen slog bröstet ihop om luftrören och jag vek mig dubbel, mitt ute på gatan. Skit i bilar, skit i folk, skit i glada tankar. Men snälla, snälla, snälla kroppen, börja andas igen. Och snälla, snälla benen, vik er inte. Bär mig.

 

När jag till slut lyckades få i mig så pass med luft att jag började kunna fokusera blicken igen, började jag gå. Och rundan genom Kalmarsundsparken gick långt ifrån det tempo jag tänkt mig...

 

Så nu sitter jag här, tokförbannad, olycklig, med ett snurrande huvud och en räligt värkande bröstkorg.

 

Dead meat och brutet självförtroende.